Nu är det en månad tills Janne och jag drar till Indien. Vi flyger till Mumbai (Bombay) där vi stannar några dagar innan vi tar tåget ner till Chennai (Madras) på Indiska halvöns sydostkust, varifrån vi drar söderut på cykel.
Det var lite knepigt att fixa tågbiljetterna. Hade räknat med hjälp från ett par svenska resebyråer specialiserade på resor till Indien; en lovade att ringa tillbaka efter att ha kollat läget, men ringde inte, och den andra svarade inte på e-post.
Med hjälp av Internet och Indiska Järnvägens utomordentliga hemsida fixade det sig ändå.
Många tidigare Indien-resenärer menar att en tågresa i Indien är ett alldeles speciellt äventyr.
Det påminner mig om resenären och författaren Olle Strandbergs beskrivning av en indisk tågresa i mitten på 50-talet:
Tågen har inga genomgående korridorer utan man är – enligt engelskt system – dömd att sitta inspärrad med sina reskamrater så länge resan varar. Ibland är detta mindre behagligt – särskilt sedan tågrövarna började åka första klass för att få ut mera av sitt dystra och strävsamma näringsfång – en norsk kollega hade för en tid sedan lämnat mig en vältalig skildring av hur han tillbringat en hel natt i brottning med en svartmuskig herre som klängt in genom fönstret just då tåget satt igång. Genom att slå boven i huvudet med en vattenkarrafin och sedan dunka honom med en bastant termosflaska då han visade minsta livstecken, lyckades han hålla inkräktaren på mattan ända till dess tåget i gryningen stannade i Kalkutta. Här fick han emellertid veta, att den besegrade inte var Howrah-expressens skräck utan en fredlig järnvägstjänsteman vars farliga yrke bestod i att klänga omkring utanpå vagnarna och ta sig in i kupéerna i och för biljettkontroll.
(urTigerland och Söderhav 1954)
Posts
No comments:
Post a Comment