KUBA av Thomas Gustafsson, Carlssons Bokförlag 2006.
Thomas Gustafsson kan mycket om Kuba. För att dela med sig har han skrivit en 700 sidor lång bok med den självklara titeln Kuba. Den kan ses som en uppföljare till en tidigare kubabok som kom i sin första upplaga redan 1997 – Kuba - Konflikt och Salsa i Karibien.
Det finns en rik utgivning av böcker om Kuba på engelska men det finns få utgivna på svenska om man bortser från Svensk-Kubanska Föreningens Kuba – En annan värld är möjlig m fl skrifter samt publikationer utgivna av Silc och KIC. Därför fyller Thomas Gustafssons bok en roll i förståelsen av detta omdebatterade land.
En omfattande litteraturlista visar också att författaren är väl påläst.
Han gör också anspråk på att vara neutral och beskrivs som en ”oberoende journalist”. Det kan ju vara bra egenskaper när man vill skildra ett land som Kuba, om vilket åsikterna går brett isär alltifrån de som gärna ser ett angrepp likt USA:s invasion och ockupation av Irak till dem som vill att landets befolkning i fred själva får avgöra sitt öde utan påtryckningar utifrån.
Jag tror att Thomas Gustafsson tillhör de som förordar en dialog med Havanna, ty så uttrycker han sig i förordet till den tidigare kubaboken.
Min ambition är inte att här på bloggen beskriva eller recensera boken i sin helhet. Det skulle kräva för mycket utrymme och jag antar att den inledande historiska delen bygger på en källforskning som andra gjort och som har historisk vederhäftighet eller evidens, som det så populärt heter idag.
Däremot anser jag det angeläget att göra ett par anmärkningar dels om beskrivningen av Kuba idag dels angående författarens spekulationer om landets framtid.
Thomas Gustafsson får vara hur mycket ”neutral” och ”oberoende” journalist han vill, men min absoluta uppfattning är att i samma ögonblick som en journalist gör ett urval av information gör han ett politiskt ställningstagande. De må vara oavsiktligt eller omedvetet, men icke desto mindre oundvikligt. (Tankar om journalistik av Göran Rosenberg: God journalistik kan i sista hand bara bedrivas av journalister som inser att varje skildring av verkligheten innefattar ett ställningstagande, en åsikt om man så vill. Och att idealet om den åsiktsfrie journalisten är nyhetsindustrins ideal, inte journalistikens. (264f).
Låt mig ta ett exempel.
Om man något skall kunna förstå utvecklingen i Kuba måste man förstå vad som tilldrar sig bland de tongivande och mäktiga exilkubanerna i USA. Mycket av USA:s policy är en konsekvens av mått och steg tagna i Miami. I USA har maktstrukturen bland exilkubanerna skildrats bl.a. av journalisten och författaren Ann Louise Bardach, som också finns omnämnd i TG:s litteraturlista.
Mot den bakgrunden har jag mycket svårt att förstå hur beskrivningen av exilkubanerna och deras betydelse för den kubanska utvecklingen och USA:s agerande i Kubafrågan kan ägnas futtiga tio sidor samtidigt som beskrivningen av den för allt i världen tilltagande prostitutionen får hela 12 sidor!
När jag frågar en i Sverige bosatt kubansk författare om varför han tror att proportionerna blivit så menar han att TG antagligen inte är så insatt i vad som händer i Miami. Att det skulle vara orsaken tvivlar jag på i allra högsta grad.
TG låter också Varelarörelsens frontperson Oswaldo Paya säga att ”Varelaprojektet var ett initiativ till fredlig förändring i Kuba, till en nationell dialog och ett politiskt samförstånd.” Isaak Saney, professor i International Development Studies vid Dalhousie och Saint Mary’s University i Halifax, Kanada, skriver i boken Cuba: A Revolution in Motion (som bl.a. används som kurslitteratur vid flera universitet i Nordamerika) följande: On May 10, 2002, Osvaldo Paya, a representative of the Cuban Christian Liberation Movement, submitted a petition containing more than 11,000 signatures to the National Assembly. The petition was part of the Varela Project and was endorsed by GW Bush and Carter. It also continues to receive money from the US Interest Section in Havana. The petition contained 20 points calling for a broader freedom of expression and association, amnesty for political prisoners, property rights, free enterprise and changes in the current electoral system.
….
The Varela Project was more than just a legal exercise. It sought fundamental change in the arrangements that exist under the Cuban Revolution. At its core was the drive to dismantle the socialist state, reinstall capitalism and reverse the trajectory followed since 1959. (Min anm.)
Den engelske historikern Richard Gott skriver i boken Cuba: A new history: Possibly to its disadvantage the Varela Project received the public support of the US government, and Vicki Huddleston, the senior US diplomat in Havana, described it to journalist in 2002 as the most important recent activity organised by the Cuban opposition. Her successor, James Cason, was even more publicly active in his support of the dissidents, inviting them into the mission to use its facilities, and travelling around the country to provide encouragement and support.
Kopplingen mellan Varelaprojektet och USA:s intressekontor har i det närmaste helt förbisetts av TG.
Boken beskriver också den s.k. biblioteksrörelsen eller det som kom att kallas Kubas Fria Bibliotek. TG väljer att skildra rörelsen som inte i första hand den politiska rörelse den uppenbarligen är och vars ambitioner sträcker sig längre än till att endast tillhandahålla böcker. (Se magisteruppsats vid bibliotekshögskolan: Debatten om de ”oberoende biblioteken” på Kuba 1998-2001. Tre biblioteksrelaterade organisationers syn på de kubanska biblioteken och intellektuell frihet, av Jonas Eriksson och Magnus Hederström.
Om man dessutom googlar på blioteksrörelsen på engelska eller spanska domineras träffarna av den högerextrema webbsidan Free Thoughts!
Denna sida dirigeras av Stefania Lapenna som är italiensk freelance journalist med högerextrema åsikter. Hon kallar sig själv ”libertarian right-winger” eller vad man på svenska skulle kalla neo-liberal eller nyliberal.
Hennes ståndpunkt om kriget mot terrorn kunde inte vara mer tydlig: hon stödjer militär aktion i Libanon, i Palestina, Irak, Afghanistan och Somalia, i syfte att förgöra terrorgrupper som Hizbollah, Hamas, Fatah, talibanerna och al-Qaida . Hon tror på "fred genom styrka" och export av demokrati.
Med sådana vänner behöver man inga fiender, brukar man säga i sådana här sammanhang och det devalverar naturligtvis också bibliotekrörelsens trovärdighet.
Thomas Gustafssons menar avslutningsvis att den troligaste utvecklingen efter Fidel Castro är att ”de nya ledarna med Raul Castro i spetsen väljer att följa det kinesiska exemplet och börja med att reformera ekonomin.
…(och) går vidare och även reformerar politiken och att de bjuder in oppositionen att vara med i detta arbete.
Det enda som talar emot detta är att Kuba har en alldeles för svag ekonomi som tyvärr bygger på allt för svaga ekonomiska incitament; socker, bauxit men i allt högre utsträckning turism och att man ligger i startgroparna i såväl Miami som i Washington för att förverkliga det som blockaden skulle tvinga fram – en rehabilitering av kapitalismen och en reformering av det framtida Kuba enligt USA:s och exilmaffians i Miami önskemål. Varför skulle USA annars tredubbla det stöd man avsatt för att ”reformera” Kuba – d v s från 80 miljoner dollar till 250!
Och vad menar Thomas Gustafsson med att använda svepande formuleringar som revolutionsromantiker om dem som står för en positiv syn på Kuba. Jag träffade för en tid sedan exil-kubaner som är i opposition till de extrema högerkrafterna i USA. Flera av dessa stöder Kuba men visade inga tecken på en känslomässigt styrd idealisering av den kubanska revolutionen.
Thomas Gustavssons bok är läsvärd men inte ”neutral”.
Isaak Saney: Cuba: A Revolution in Motion
Richard Gott: Cuba – A new history
Ann-Louise Bardach: Cuba Confidential
Göran Rosenberg: Tankar om journalistik
Posts
No comments:
Post a Comment