CYCLING CUBA - BRÖLLOPSBESVÄR

BRÖLLOPSBESVÄR


Klockan var kvart i tolv förmiddags då 46-åriga señoritan Mimi Troja efter en formell och föga romantisk ritual blev señora Mimi Alfonso och därmed gift för andra gången. Lyckligt av allt att döma då den nyblivne maken Omar Alfonso hemlighetsfullt viskade till mig häromdagen:
-Jag gifter mig med Mimi för att jag älskar henne!
Förhoppningsvis delar jag denna hemlighet med Mimi.

För en rationell planeringsfundamentalistisk europé kan Kuba stundtals vara påfrestande. Här planeras nästan ingenting och det har sannolikt en logisk förklaring; Det går helt enkelt inte att planera för nästan inget är förutsägbart. Menyerna på restauranger, kaféer eller cafeterior stämmer ibland, tider skjuts upp och öppet och stängningstider är ofta relativa.
Jag blev därför inte alls förvånad när Mimis och Omars bröllop inte heller blev i enlighet med den uttalade planen.

Det blev alltså bröllop. Nästan som planerat, men inte helt utan besvär. Tid var bokad hos stadsnotarien till klockan 11 och vi var ett tiotal släktingar och anhöriga som mött upp. Mimi kom i en vinröd klänning och Omar i khakifärgad skjorta och byxor samt de av broder Jesus lånade skorna.
Notariens kontor låg i en gammal byggnad i kolonial stil med högt till tak, rikligt med stuckatur och en sval grön patio med eleganta gjutna kolonner och ståtliga palmer som sträckte sig upp mot en molnfri klarblå himmel. Ganska romantiskt skulle de flest antagligen anse, men det blev inget bröllop för notarien kom inte.
Efter en halvtimmes väntan blev vi hänvisade till Registro del Estado Civil de Cienfuegos någon halvkilometer bort.
Hela följet tågade dit i middagshettan och damernas makeup började krackelera och maskaran gjorde gemensam sak med svettdropparna.
Registro del Estadio hade inget av den något slitna elegans som präglade notariens kontor. Den såg ut som en sliten vänthall på en mindre tågstation i södra Indien. Flagnande maskingrå färg, takplattor som saknades och lokalen gav ett i övrigt ganska påvert intryck. Tillsammans med ett antal andra väntande besatte bröllopsgästerna de flesta av väntrummets fastgjutna stolar. De övriga som väntande skulle antagligen ha licenser eller andra väsentliga dokument påskrivna av någon tjänsteman, som ännu inte uppenbarat sig.

Efter en stund väntan dyker en reslig medelålders kvinna upp. Hon utstrålar den säkerhet som präglar de som har någon slags makt. Hon ser sig omkring i vänthallen och jag ser hur hon formade läpparna till ett matrimonio när hon ser det uppklädda bröllopsföljet.

Kvinnan visade sig vara ansvarig för Section de Matrimonios och kallade först in Mimi och Omar, medan vi andra fick sitta kvar i vänthallen och betrakta två naturalistiska motiv i bjärta färger i typisk massproducerad estetik och en stor kubansk flagga.
Så småningom blir vi alla tillsammans med bröllopsvittnena Raquel och Isbel infösta på det diminutiva kontoret där en byst i gips av José Marti intar en central plats.



Inte särskilt romantiskt. Tio personer och ett bröllopspar inklämde på ett trångt kontor där papper skrivs och undertecknas och tjänstemannen, i detta fall alltså en kvinna, läser upp vad hon skrivit varefter hon lyckönskar de tu, antar jag eftersom alla plötsligt börjar applådera. Därmed är föreställningen över och ceremonien slut och Omar och Mimmi kysser varandra pliktskyldigast varefter hela gänget drar genom centrum ner till Parque Marti med en flaska rom och ett par liter coca cola.



Senare i eftermiddag tar Omar och Mimi bussen till Sankta Elena, där vi ska fira nyår med en gigantisk grisfest. Att som vissa kalla Sankta Elena en stad är mycket sagt, det är en landsortshåla, om uttrycket tillåtes. Den är vad cubanerna kallar en barrio och som i Nordstedts spanska ordbok översätts med kvarter, vilket antagligen också är fel då platsen ligger drygt fyra mil från Cienfuegos. Mimis dotter Yaneli som bor där säger att där bor ytterligare ett knappt hundratal familjer.
Själv cyklar jag dit tillsammans med en av sönerna i morgon bitti.
Det blir hur som helst fest i flera dagar vilket betyder att jag inte kan höra av mig förränn i början av nästa år!

Sa tills dess alla läsare:
FELIZ ANO NUEVO 2010


/leif