CYCLING CUBA - Extended Christmas Reading

Cienfuegos den 20 december 2009.
Här kommer en ny rapport. Något omfattande kan tyckas, men den täcker hela cyklingen från Matanzas ner hit till ”söderns pärla” Cienfuegos. Jag kom hit igår mitt i lördagsrusningen och blev inhyst hos Omar och hans fru i deras microskopiska lilla lägenhet, som sedan jag var här sist har utökats med ytterligare en våning, vilket gör att jag kan ha ett litet krypin för mig själv.
Jag hoppas ni orkar läsa allt! Fram med kartböckerna för nu börjar geografilektionen om Kuba.
Hälsningar och Feliz Navidad/God jul
Önskar
/leif



Jovellanos 16 december 2009
MOT ÖSTER MED BROMSEFFEKT

Jag har sagt det förut och det tål att sägas igen: Att cykla österut på Kuba är olämpligt! Solen stickande i ögonen och en ständigt besvärande motvind. Det blåser nämligen alltid (nästan) från öster. Atlantiska vindar.
Denna omständighet och att jag hade extra tung packning trodde jag var skälet till att det gick så långsamt när jag i morse lämnade Matanzas. Jag fick inte upp någon fart och jag förbannade ömsom den envetna motvinden, de långa sugande men svaga motluten. Jag förbannande också den mötande trafiken som drog med sig kraftiga osynliga vindblåsor.
Jag malde på men kom sällan över 15 km i timmen. Det kändes hopplöst och kändes som att ständigt pressa på uppför en osynlig backe.
När jag efter cirka 25 km kom fram till den lilla sömniga byn Limonar upptäckte jag att frambromsen hade legat på! Ända från Matanzas antagligen. Några snabba handgrepp med en sexkantnyckel och sedan gick det både bättre och fortare!

Drog iväg från Humberto på Calle Velarde 180 strax efter klockan sju rakt mot den uppgående solen. en kaotisk morgontrafik. Dieselavgaserna stod tät som dimma ända fram till avtagsvägen norrut mot turistreservatet Varadero, som ligger ca 40 km norr om Matanzas.
Efter att ha justerat bromsarna i Limonar pumpade jag snabbt vidare mot nästa anhalt Coliseo där jag tog en kort paus. Trots den tidigare omtalade motvinden gick det ganska bra undan och jag loggade kring 18 km/tim och var framme i Jovellanos innan klockan tolv.
I "Bicycling Cuba" beskrivs Jovellanos som ”a big shabby town”, men jag har de två tidigare gångerna jag varit här trivts rätt bra. Visst är stan både nersliten och ”shabby” men det är inte ofta som utsidan säger något om insidan. Det är en erfarenhet som många Kubaresenärer gjort.
Min plan var dock att fortsätta ner cirka 35 kilometrarna ner till Jaguey Grande/Central Australia. Men efter att ha tagit en peso-öl på den stora baren vid den stora vägkorsningen, stadens hjärtpunkt, beslöt jag att övernatta här. Dessvärre är det så att i Jovellanos finns varken hotell eller casa partuculares. Ja, det finns ett Hotel Modern, men det är varken modernt eller tillgängligt för turister.
Jag nämnde lite kort för servitrisen på baren att jag var på jakt efter ett boende och strax var djungeltelegrafen igång. Några minuter senare dök en kille upp på cykel, vilket skulle visa sig vara Juan Carlos. Han kunde erbjuda ett boende och han lotsade mig till ett hus i närheten. Ett gammalt garage hade konverterats till en liten lägenhet där Juan Carlos fru Elida bjöd på en kopp hett starkt svart kubanskt kaffe.

Tog en liten tupplur och drog sedan ner mot city. Ställde mig i kö för en pizza på Pizzerian Dino. Jag hamnade sist och när alla pizzorna sålts blev jag och en skolgrabb utan och pizzerian stängde. Jag cyklade upp till den stora vägbaren och tog en bocadito con queso och en med omelett och en flaska iskall Hatuey-öl. 20 kubanska pesos! ( 24 kubanska pesos = 1 Convertibel peso = ca 7 Skr.)

På kvällskvisten bjöd Elida och Juan Carlos på soppa med potatis!
Visst, jag trivs bra i Jovellanos. Sist jag var här kom tre yngre damer och bjöd mig på fest i byn. Det verkar inte bli aktuellt ikväll!

Buenas Noches!


Central Australia den 17 december 2009.
FÖRBI KOLLEKTIVET V.I. LENIN SÖDERUT

Efter att ha pressat ner en skogshuggarfrukost hos Elida och Juan Carlos kom jag iväg när solen redan kommit en bra bit över horisonten. Framför mig hade jag ganska lätt cykling, det visste jag från tidigare. Egentligen något för kort för en dagsetapp bara drygt 40 släta kilometrar.
Vägen skär knivskarpt och oändligt genom odlingslandskapet kantat av gigantiska fruktplanteringar, först bananer men sedan dominerar enorma citrusodlingar. Bananplantorna är frodigt gröna på jordbrukskollektivet V.I. Lenin som passeras efter en halvmil.
Många som cyklat sträckan tycker den blir enformig och långtråkig. Visst vägen förefaller inte ha något slut, men hela tiden omges man av lantarbetare, campesinos på väg till jobbet, till häst, på skrangliga kinesiska klonkers, puttrande motorbikes och traktorer och truckar som bolmar som kolmilor. Jag trivs att cykla här!
Efter cirka 15 kilometer kommer man fram till den tidigare järnvägsknuten La Isabel. Numera verkar järnvägsspåren ligga orörda men utgör ett trafikhinder där de ligger tvärs över vägen i djupa löpgravar. Passerar småskolan med det eleganta namnet "Microuniversidad Abel Santamaria." Barnen har samlats i sina nystrukna skoluniformer på skolgården och väntar på att lektionerna ska börja. Klockan närmar sig nio.
På den stora öppna platsen i närheten av den gamla järnvägsstationen köar mödrarna för att hämta ut dagens mjölkranson. (Alla barn på Kuba tilldelas gratis en liter mjölk per dag.) Jag stannar till ett tag och tar några bilder men fortsätter strax söderut. Vägen jag cyklar binder samman Carretera Central, som skär genom hela ön, och Autopista A1 som börjar i Havanna och slutar i Jatibonico. Sträckningen är dragen med linjal genom odlingarna och kommer att ta mig ner till tvillingstäderna Jaguey Grande/Central Australia.
Ytterligare ett avbrott i monotonin är det lilla välmående samhället San José de Marco, vars välstånd uppenbarligen bygger på inkomsterna från apelsinodlingarna. Det mesta verkar vara ganska nybyggt, skolor och bostäder. Jag stannar ett tag och ser mig omkring och försöker genomföra något slags samtal med en äldre man som sitter på en bänk under en målning av Che Guevara på husväggen bakom.
-Fotografera inte mig, skrattar gubben. Plåta honom, säger han och pekar med tummen mot Che-porträttet.
Trots den ständiga motvinden är jag tidigt framme i Jaguey Grande. Hade tänkt bo hos senor Orlando Hernandez i Central Australia, men på vägen dit hittar jag ett motell/campismo Batey Don Pedro som består av ett tiotal små bungalows med höga spetsiga bambutak, typiska för det boende bönderna hade tidigare, men nu med alla bekvämligheter; klinkers på golven stora takfläktar och en modern toa/dusch med varmt och kallt vatten. Priset är obetydligt dyrare än en Casa Particular. Jag betalar 24 CUC.
På anläggningen finns också en restaurang. I Lonely Planet anser man att krubbet är odugligt som människoföda. Jag åt en trerätters där för en timma sedan – förstklassigt käk! En äldre dam har gjort köket till sin egendom och lägger ner mycket omsorg och omtanke på matlagningen. Jag fick först en soppa med grönsaker sedan limemarinerad ostgratinerad kyckling med stekt plantin och ris samt en grönsakssallad och avslutningsvis risgrynsgröt med kanel (?) och kaffe. Jag drack öl till maten och betalade för hela kalaset 8 CUC d.v.s. ca 55 Skr! Så har ni vägarna förbi, glöm inte restaurangen på Villa Horizontes Batey Don Pedro i Central Australia vid Autopista A1!
Central Australia är lika spännande och upphetsande som ett kommunalfullmäktigemöte och efter klockan sex lika svart som ett sotararschle. Det är alltså inte platsen där man slår klackarna i taket precis. Och så blir det väl heller inte.
Men som sällskap har jag en liten sandödla som sitter på datorn när jag skriver och en fladdrig TV. Medan ödlan kilar omkring visar Cuba-nyheterna Miljökonferensen i Köpenhamn. Den diskuteras i timmar med olika deltagare i studion. Jag hade kunnat ge en kort sammanfattning om jag hade begripit vad dom säger, men min spanska räcker bara till att säga…
Hasta Luego/På återhörande

/leif



Yaguaramas 18 december 2009.
TERRESTRIAL RAIN TO YAGUARAMAS

Dagens cykling skulle egentligen kunna sammanfattas i ett ord, nämligen REGN!
Ja, det vill säga att trots att det regnat hela natten verkade det som om morgonen skulle komma med sol. Det verkade hoppfullt när jag satte av längs Autopista A1 efter att ha druckit café con lecthe och ätit lite frukt på campismon.
Men efterhand närmade sig en massa grå moln från alla väderstreck och efter cirka 20 kilometer brakade helvetet löst! Blixt och dunder och tropiskt störtregn. Det small och blixtrande runt omkring och stigarna utefter vägen blev snart små floder. Dessutom sjönk temperaturen rejält och jag frös faktiskt, så det blev stora regnjackan på.
Jag försökte lite då och då när tillfälle bjöds krypa under någon bro eller annat skydd, med var som en dränkt katt när jag kom fram till huset där Senora Estelle bor med sin familj. Det blev ett glädjande återseende. Jag har varit här ett antal gånger och lärt känna familjen väl. Det blev en varm dusch och en tallrik rykande soppa och lite vila.
Senare på eftermiddagen blev regnet allt häftigare och överröstade allt annat ljud. Det gick inte att göra sig hörd över det extremt hårda regnet. Lantarbetarna som i grupper brukar komma inridande genom stan och binda sina tjänstehästar utanför grosshandlarn nere vid den gamla järnvägsövergången, står nu någonstans och hukar i regnskydd. ”Vilda Västernhålan” Yuagaramas ligger folktom.

F.ö. är Autopistan utmärkt att cykla. Det är en bred sexfilig väg med nylagd asfalt och varav den inre filen är avsedd för långsamma fordon som knirkande hästekipage, bolmande traktorer, cykeltaxi s.k. bicitaxi, ridande, promenerande, cyklister…
Så vore det inte för det larmande ovädret och motvinden så…

Om vädret tillåter är jag framme i Cienfuegos i morgon förmiddag. En kort etapp på mellan 40-50 kilometer.
Fakta för 18/12 Central Australia – Yaguaramas:
Dist. 62.5 km tid 3:55, 16,2 km/tim. Total distans: 292 km


Cienfuegos den 19 december 2009.
När man ska cykla från Yuagaramas till Cienfuegos kan man välja två olika vägar, en via en lite håla som heter Rodas, som jag tidigare cyklat, eller en via Abreus. (Jag hoppas ni tar fram era kartböcker nu!) Jag valde den sistnämnda trots varningar. Min värd i Yuagaramas skakade allvarligt på huvudet och upprepade entonigt:
Muchas lomas, muchas lomas! (massor av backar.)
Det blev dock vägen över Abreus. En makalöst fin cykling som verkligen kan rekommenderas. Infarten till Abreus är som en botanisk trädgård. Vitkalkade stenar utefter vägen och massor av blomsterarrangemang. Och här är det häst som gäller. Alla rider och utanför baren har männen bundit tjänstehästarna medan ryttarna själva tar en pilsner. Följaktligen har man inte heller någon baseballarena utan en grandios rodeoanläggning.
När jag cyklar in i idyllen vid tiotiden råder febril lördagsstämmning. Gubbarna hänger utanför barerna eller sitter på bänkarna längs genomfartsboulevarden och snackar medan fruarna är på torget och handlar grönsaker och kött. Den lila genomfartsgatan delas av ett litet parkområde med bänkar och en byst av José Marti och en vacker ”glorieta” en rund parthenonliknande byggnad som också fungerar som scen. Abreus är den lilla orten med en storslagen genomfartsboulevard.
Infarten mot Cienfuegos är som en enda lång utförslöpa och tillsammans med lätt medvind går det undan och jag är i Cienfuegos före klockan 12.
Jag är inhyst hos prof. Omar Alfonso och hans hustru Mimmi i deras minimala ”lägenhet”. Det funkar bra och jag lägger nu cykeln i malpåse över jul.

Feliz Navidad/God jul

Önskar
/leif

Fakta Yuagaramas – Cienfuegos den 19 dec.
Dist. 50 km, tid: 3 tim, medel 17,1 km/tim.
Total distans: 342 km.

PS. Dessvärre har jag ännu inte haft tid att lura ut hur jag ska få in bilder på bloggen, men det kommer så småningom. DS