CYCLING CUBA - Guajiros de Santa Elena

Guajiros de Santa Elena

Om man färdas huvudvägen mellan Havanna och Cienfuegos – ”Söderns Pärla” – kommer man ovillkorligen att passera Santa Elena.
Byn ligger vid en kilometerlång raksträcka och kommer man norrifrån hinner man sannolikt inte observera den handfull hus som ligger i ett kluster på ömse sidor om vägen. Kommer man, som jag, söderifrån passerar man först huvudorten Rodas. Fyra kilometer senare får man bromsa in för en vänsterkrök varefter man kan trycka till på gasen igen då vägen ligger som ett rakt streck. I bästa fall hinner man ändå observera ett verkstadskomplex till vänster efter kröken och strax senare några kåkar. Om man lyckas observera en liten vitkalkad väntkur till vänster är Santa Elena egentligen redan passerad. Det tar faktiskt bara fem sekunder.

För de allra flesta är platsen helt okänd och kommer antagligen att så förbli. Här bor ett hundratal familjer, de flesta bönder, campesinos. Här finns inga sevärdheter, inga spektakulära vattenfall eller monument. Här har heller inga kända bataljer avgjorts och inga berömda män eller kvinnor fötts. Här är varje dag vardag med hårt slit på kremerade bruna åkrar eller bland saftigt grönskande flermeterhöga, vidsträckta sockerrörsfält. Här tar man hästen eller en risig hoj till jobbet.
De hundratalet kåkar byn utgörs av fördelar sig jämt på båda sidor om vägen. De varierar både i stil och kvalitet. De flesta är av byggda i gjuten betong eller murad betonghålsten med antingen flätad palmblad på bambu eller korrugerad eternit som tak lagt på träsparrar. Vitt och olika klara pastellfärger dominerar.
De flesta har sprätthöns som vimsar omkring och en eller ett par grisar. Några av dessa grisar fick för övrigt sätta livet till vid festligheterna i samband med firandet av det nya året och när den kubanska revolutionen fyllde 51 år.
Alla i byn kunde enkelt förvissa sig om vilken av familjerna i byn som hade dagens ansvar för fiestan eftersom det därifrån dånade latinamerikansk populärmusik från skräniga högtalare.

Kvällen innan ska grisen slaktas och tryfferas med mängder av vitlök och gnidas in i en kryddsörja som jag uppfattade som något som dominerades av spiskummin.
Morgonen därpå börjar grillningen och alltefter som delar av köttet blir klart skall det avsmakas och nedsköljas med rom, mycket rom! Dessutom gör man tapas av svålen och inälvorna. Det äts och dricks oavbrutet och många är i påtagligt god form när traditionen bjuder att man vid midnatt bränner upp det gamla året i form av en gammal uppklädd halmgubbe.




Tolvslaget lyssnas in via radion som förkunnar det nya året med nationalsången ”La Bayamesa” varvid man sätter fyr på halmgubben som dessutom är späckad med knallskott.
Det smäller och fräser om gubben och alla hurrar och sjunger och önskar varandra feliz año nuevo.
Fiestan och grillglöden svalnar först framemot småtimmarna och de flesta ska upp tidigt nästa dag. För campesinos finns nämligen inga helgdagar, och dessutom skall Isbel ”Pescado” Paramo och hans familj hustrun Yanelis och sonen Isbel junior, som jag för övrigt bor hos, svara för Nyårsdagens fiesta.
På kvällen bär därför ”Pescado” och hans bror Ivani, som ständigt går och suger på en söndertuggad cigarrstump, in den ituskurna griskroppen och lägger den på matsalsbordet där kvinnorna tar vid och preparerar grisköttet inför morgondagens grillning.



Natten ute på landet är mörk, tyst och drömmarna doftar starkt av vitlök och spiskummin.


Ofelio Paramo





För grillningen dagen därpå ansvarar la padre de “Pescado” señor Ofelio. Han kommer inridande på gårdsplanen redan tidigt på förmiddagen.
Ofelio är snart sjuttio och har levt hela sitt liv i Santa Elena. Han har ett karaktärsfullt ansikte och en hud garvad av sol och vind. Redan innan solen gått upp rider han ut och mjölkar de kor han ansvarar för. Söndag som vardag.
-Kuba är bra, säger han kort och tyst, när jag frågar hur han ser på landet idag.
-Innan revolutionen ägdes hela byn av en stormrik jordägare. Han stack till USA efter revolutionen och jorden fördelades bland lantarbetarna här, berättar han.
Produktionen i landsbruket styrs av en kommitté som sitter i Rodas. Skrivbordsbönder, byråkrater, tänker man, men både Ofelio och äldste sonen Isbel, som är grisbonde, menar att planeringen görs i samarbete med bönderna, och inte sällan är det de som brukar jorden som får sista ordet.




Festligheterna i Santa Elena pågår i tre dagar. På måndagen återgår byn till verkligheten. Jag stiger upp klockan sex och solen har ännu inte gått upp. Byns alla tuppar för ett fasligt väsen medan bönderna rör sig som skuggor på väg till sina utmarker.
När jag lämnar Santa Elena färgar gryningsljuset landskapet och barnen i sina skoluniformer samlas vid det lilla skolhuset invid den långa raksträckan där de flesta bara susar förbi.

Hasta Luego

/leif