KUBARAPPORT 3

KUBARAPPORT 3

Lördag den 5 februari
Det blev bara en natt i Havanna. Övernattade på en Casa Particular i Centro Havana på Calle Escobar nära Chinatown. Mannen som ägde stället var en lustig herre på närmare sjuttio. Han var akademiker av något slag och talade mycket bra engelska. Han berättade bl.a. att han genomgått en den-första-i-sitt slag-operation. Han hade drabbats av magcancer för ett antal år sedan och de skickliga kubanska kirurgerna stod inför ett komplicerat problem uppenbarligen. De skapade en ”säck” av en del av buken vari de placerade större delen av maginnehållet. José, som mannen heter, var mycket nöjd med operationen trots att han går omkring med sin ”mage” som kängurun med sin unge – en mycket bisarr historia.

När han introducerar boendet berättar han också om de allsidiga och väldisponerade frukostar stället serverar, och han räknar upp allt man kan tänka sig på ett frukostbord.
Han skriver dessutom på ett papper i detalj upp vad som skall serveras påföljande morgone och hur jag ville ha det; hur mycket mjölk i kaffet, vilken juice jag önskar och hur jag vill ha brödet, rostat, lättrostat, orostat, om tortillan/omeletten skall vara lättstekt, medium eller välstekt etc…
Så mycket till frukost blev det nu inte. Han kunde inte koka kaffe över huvudtaget, han värmde oupphörligt en mjölkskvätt och frågade otaliga gånger om det var lagom varmt, omeletten hann bränna vid och blev därför välstekt kan man säga. Hela hans lilla kök var ett komplett kaos.
Det blev varm mjölk gjord på pulver (som jag inte tordes dricka) några knastriga hårt rostade brödskivor, ett glas apelsinjuice och en vidbränd omelett.

Ja det var ett litet stickspår, kan man säga.

Jag lämnar Casa José hur som helst före klockan åtta i hopp om att hinna ta ”cykelbussen” klockan åtta till andra sidan Havannas hamn. När jag kommer till hållplatsen blir jag upplyst om att bussen som transporterar cyklar är nedlagd. (Det går en landsvägstunnel under hamninloppet, men där tillåts inte cyklar.) Återstod att ta en färja eller cykla runt hela hamnen. Det blev färjan.
Jag hade ambitionen redan från början att ta mig alla de 100 kilometrarna till Matanzas. (Jag hade ju grejat 97 till Pinar del Rio!) Men jag inser snart att minnet inte är pålitligt. Jag cyklade här 2006 och har redan glömt att det alltid blåser motvind på Via Blanca – kustvägen österut. Vägen är dessutom ganska tråkig med långa oändliga raksträckor och uppförslut som inte är branta med långa sega och tålamodsprövande.
Dessbättre minns jag att det finns en campissmo som hyr ut små ”bungalows” vid Playa Jibacoa efter ca 60 kilometer.
Jag får slita i motvinden vilket också medelhastigheten 14 km/tim skvallrar om. När det är ca 5 kilometer kvar till campissmon kommer en guajiros ( en lantbrukare) gnisslande på en gammal kinesisk ”järnhoj” och cyklar om mig. Han har dessutom ett lass med hö på pakethållaren. Han pratar förvånansvärt bra engelska och vi följs åt ett tag och innan vi skiljs vid Rio Jibacoa pekade han upp emot ett berg ovanför floden och berättade att det chokladbruna ensamma huset på höjden tillhör den populära cubanske folksångaren Silvio Rodriguez.

I fjol övernattade jag på campissmon Los Cocos på väg mot Havanna. Jag fann då att den var ganska nersliten och ofräsch. Nu var allting uppiffat, nymålat och swimmingpoolen riktigt inbjudande. Tog resans första dopp, käkade en seg biff med rikligt med sallad och kollade kvällens salsauppvisning.

40 kilometer kvar till Matanzas. Nada! Lätt som en plätt! Ett par timmar bara! Dessutom erinrade jag mig att de sista kilometrarna var en enda lång utförsbacke. Vad jag hade var glömt att de resterande 38 kilometrarna dit var en enda lång tröstlös uppförsbacke. Vägen går dessutom genom ett torrt busklandskap där det inte finns skugga att uppbringa när solen bränner som värst. En stickande råoljelukt pyser ut från alla små oljekällorna där pumpar sakta nickar och suger upp de dyrbara dropparna.
Över den mäktiga Yumuri-dalen kretsar stora gamar i termiken.
Brännande sol. Drygt tre timmars cykling! Och den förbannade motvinden!

Så äntligen! En cyklist våta dröm! Bara utför ner mot Matanzasbukten. Man rullar in över stadsgränsen med 40 km/tim och vet att man i princip inte behöver ta ett enda tramptag till förrän man står på Parque de la Liberdad mitt i centrala Matanzas. Ja tar en iskall Cristal på nyöppnade Hotell Velazco och allt annat är glömt!

Nä, jag rekommenderar inte att cykla från Havanna till Matanzas. Däremot är det betydligt behagligare tvärt om. Matanzas är absolut värt ett besök. Trots dåligt betyg i många av de kändare resehandböckerna är Matanzas en helt okey och mycket kubansk stad.




Jag stannar här några dagar och om ni orkar kommer jag att berätta mer om bl.a. Matanzas i nästa rapport.

Hasta Luego
/leif

Datorn jag sitter vid tillater inte att jag lagger in bilder. Det kommer i nasta rapport!!!