KUBARAPPORT 5

Hola alla lasare av bloggen. Denna gang har jag varit tvungen att hasta ihop en liten rapport pa grund av mycket stök och bök. Dessutom har det varit svarigheter med att lagga in bilder. Men det kommer. Promise!


Cienfuegos, Onsdag den 16 februari

Sedan jag lämnade er i Matanzas för en tid sedan har egentligen inte mycket hänt annat än jag via Jovellanos och Jaguey Grande har tagit mig först till Santa Elena där jag stannade i fem dagar och nu idag, onsdagen den 16 februari, cyklat den korta biten (35 km) till Cienfuegos.

Som ni kanske märkt har inte själva cyklingen varit den stora grejen denna gång. Visst det har blivit 650 kilometer hittills. Inte att mycket att orda om egentligen. Inte annat än att många av dessa kilometrar har avverkats i pinande motvind. Bortsett från turen till Pinar de Rio och Vinales är det huvudsakligen längs vägar jag tidigare cyklat och som finns att läsa om på hemsidan (om man letar i högerspalten på Kubasidan ligger tidigare blogg-rapporter från 2009/2010 som en pdf där.)

När jag kommer till vännerna Isbel, Yanelis och sonen 14-årige Isbelito i Santa Elena blir antagligen gårdens djur livrädda. När jag kom slaktades nämligen en gris och vid en avslutningsfest i måndags gick en ung höna samma öde till mötes.
Isbel tillhör en av Kubas många småbönder som är anslutna till dessas organisation ANAP. Isbel är grisbonde men odlar också tomater, vitlök, yuca, plataner, frijoles (bönor) och en del frukt. Detta säljer han på en kan man kalla ”fri” marknad medan han i överenskommelse med ANAP levererar en viss mängd fläskkött till en avtalat relativt lågt pris mot att staten svarar för fodret. Dessutom har han fått pippi på brevduvor, som han föder upp och säljer.
Så här skrev jag tidigare om Santa Elena, ca 5 kilometer norr om huvudorten Rodas och 35 km norr om Cienfuegos:

Det är egentligen bara de som färdas långsamt, till fots, häst, med eller utan kärra, eller på trampcykel som har möjlighet och privilegiet att över huvud taget lägga märke till denna lilla bondby inramad av vida jordbruks- och betesmarker. (Här vill jag lägga till: och stora arealer sockerrör.) Här tar sig de flesta fram med häst eller robusta kinesiska cyklar.
De turister och andra resenärer som färdas i olika typer av motorfordon svischar förbi utan att ens ha märkt att byn över huvud taget existerar. Någon gång per dag stannar bussen till vid den vitkalkade väntkuren mitt i byn.
Och i en senare rapport:
Byn ligger vid en kilometerlång raksträcka och kommer man norrifrån hinner man sannolikt inte observera den handfull hus som ligger i ett kluster på ömse sidor om vägen. Kommer man, som jag, söderifrån passerar man först huvudorten Rodas. Fyra kilometer senare får man bromsa in för en vänsterkrök varefter man kan trycka till på gasen igen då vägen ligger som ett rakt streck. I bästa fall hinner man ändå observera ett verkstadskomplex till vänster efter kröken och strax senare några kåkar.
Om man lyckas observera en liten vitkalkad väntkur till vänster är Santa Elena egentligen redan passerad. Det tar faktiskt bara fem sekunder.
För de allra flesta är platsen helt okänd och kommer antagligen att så förbli. Här bor ett hundratal familjer, de flesta bönder, campesinos. Här finns inga sevärdheter, inga spektakulära vattenfall eller monument. Här har heller inga kända bataljer avgjorts och inga berömda män eller kvinnor fötts. Här är varje dag vardag med hårt slit på kremerade bruna åkrar eller bland saftigt grönskande flermeterhöga, vidsträckta sockerrörsfält. Här tar man hästen eller en risig hoj till jobbet.
De hundratalet kåkar byn utgörs av fördelar sig jämt på båda sidor om vägen. De varierar både i stil och kvalitet. De flesta är av byggda i gjuten betong och/eller murad betonghålsten med antingen flätad palmblad på bambu eller korrugerad eternit som tak lagt på träsparrar. Vitt och olika klara pastellfärger dominerar.

När jag anländer efter att ha dragit de 75 kilometrarna från Jaguey Grande bestämde man sig som sagt för att göra processen kort med en av de många grisarna. Under tiden som en av grannarna, Alex, en kraftfull och mycket amabel man med rötter bland de afrikanska slavarna (jag vet inte om man kan skriva ”neger”. Att skriva ”färgad” verkar både fegt och fel.), styckade grisen svarade Isbel far, Ofelio Paramo (ansvarig för CDR – Commité Defenca de la Revolution) för att svålbitarna friterades knapriga i en gryta över öppen eld. Allteftersom dessa blev klara serverades de och sköljdes ner med rom. Mängder av rom. Tre liter blev det till slut innan kvällen övergick i en tropisk natt och var och en lullade hem till sig.
(En kort intervju med Ofelio Paramo finns också på hemsidan i tidigare nämnda pdf-dokument.)
Det låter kanske lite löjligt att prata om Isbel hustrun Yanelis och sonen Isbelito som ”min familj” på Kuba. Men det känns lite så. Jag blir slussad runt till vänner och släktingar i byn, vilket i princip inkluderar de flesta. Vad jag kommer så skall det bjudas på något, oftast kaffe – starkt, sött kubanskt kaffe. Eller frukt, eller rom, eller öl, eller ett mål mat etc…
När man äter här är det mat för folk som arbetar och arbetar hårt. Här är inte delikatesserna dikterade av vaken nakna eller elaka kockar utan består oftast av bönsoppa med kokt pumpa och/eller yuca, boniato, ris (naturligtvis) sallad på kål, tomater och gurka och kött eller fisk.
(De få kilo jag eventuellt lyckades reducera min vikt har jag antagligen gått upp igen sedan jag kom till Santa Elena.)

Tyvärr är det så att min spanska också har sådana begränsningar att det utesluter mer sofistikerade samtal och politik och filosofi, varför samtal från min sida oftast sker med enstaka ord. Jag har emellertid fattat så mycket att inför den kongress som Kubas Kommunistiska Parti håller i april kommer man att rekommendera att 172 mer eller mindre definierade hantverk och sysselsättningar skall göras tillgängliga för privat verksamhet.

Jag vill också passa på att rekommendera en bok, nämligen irländskan Devla Murphys bok: The Island that Dared med underrubriken: Journeys in Cuba. Jag skulle till och med våga påstå att det är oumbärlig för den som skall besöka Kuba! Om det funnes en kvinnlig motsvarighet till Stålmannen vore det Devla Murphy! Hon är omkring 75 år när hon gör tre resor till Kuba. De första tillsammans med en dotter och tre barnbarn mellan sex och tio år och de vandrar runt på östra delen av ön och sover ofta under bar himmel!

Mrs Murphy gör sedan ytterligare två resor där hon inte bara vandrar mellan byarna och träffar ”vanligt” folk, hon tar också kontakt med ”dissidenter” av olika kaliber och hon är modig nog att ställa de ”svåra” frågorna. Med i bagaget har hon också de historiska referenserna såväl den äldre som landets moderna revolutionära historia.

Så ni som är intresserade av Kuba, skit i Tomas Gustavssons tjocka ”Kuba” och välj Devla Murphys: THE ISLAND THAT DARED! Den finns att köpa för under hundralappen på såväl Adlibris som Bokus. Köp och LÄS!
Låt mig avsluta med ett citat ut boken, som författaren hämtat från den franske politikern George Clemeceau:
”The United States is the only nation in history which, miraculously, has gone directly from barbarism to degeneration without the usual interval of civilisation.”

Vänner, compatriotes suecos, jag stannar några dagar i Cienfuegos, dels för att förlänga mitt visum samt att göra lite bankärenden.
På återhörande
HASTA LUEGO

/leif

PS. ska också försöka lösa problemet med bilderna och de kubanska datorerna. Nästa rapport kanske blir en bildrapport!? DS