KUBARAPPORT 7

Mimi & Omar


Cienfuegos lördag den 19 februari

Marknadsföring är svaret på nästan allting nuförtiden. (Det står skrivet i pannan på varje neo-liberal.) Det gäller att till varje pris marknadsföra sig. (ett stort pariserhjul och G:OTEBORG, typ!) Cienfuegos har valt att kalla sig ”La Perla del Sur” i sin marknadsföring. ”Söderns Pärla” är kanske Kubas mest ”franska” stad, kanske främst för att den grundlades i början av 1800-talet på initiativ från en fransk emigrant från Louisiana, Don Louise d´Clouet. Han finansierade ett program för att öka antalet vita på ön, som helhet, och inbjöd bl.a. ett 40-tal familjer från New Orleans och Philadelphia i USA och från Bordeaux i Frankrike. Dessa bosatte sig i vad de kallade San Feraldina de Jagua, nu Cienfuegos.
De första bosättarna var som på större delen av ön Tainos som kallade boplatsen i det inre av havsviken för Caciazgo de Jagua (ursprungsbefolkningens namn för ”vacker”.) På sin andra resa upptäckte Columbus den skyddade havsviken (Bahia de Cienfuegos) senare ett populärt område för sjöpirater, vilket föranledde spanjorerna att på 1700-talet bygga den imponerande fortifikationen Castillo de Jagua. Idag ett populärt turistmål varifrån man också på avstånd kan skönja resterna av ”Ciudad Nuclear”.


Ciudad Nuclear

1975 inleddes de första studierna för byggandet av ett kärnkraftverk i Kuba. Det skulle byggas någonstans i provinsen Cienfuegos. Tillsammans med detta skulle man också bygga en mindre stad. Denna stad skulle också bli centrum för de arbetare som först skulle bygga anläggningen och senare för de tekniker som skulle svara för driften av densamma.
1976 beslöt man slutligen att uppföra anläggningen nära ”Canyon West” vid Cienfuegosbukten, nära staden Castillo de Jagua och projektet ansågs då vara öns viktigaste energiinitiativ.

Byggandet av anläggningen, känd som “Kubas projekt för 2000-talet” gjordes med stöd från Sovjetunionen och avsåg att täcka 25 procent av landets totala elbehov och reducera beroendet av olja.
1980 började man också bygga staden, ursprungligen totalt 4200 hus. Det skulle bli en ”modern” tätort. När hela projektet kraschade 1992 i samband med Sovjets sammanbrott, var den första reaktorn till 80% komplett, medan en andra reaktor till 20%.

Cienfuegos har också den likheten med många franska städer att gatorna är formerade i ett rutnät och där Avenidas löper i öst-västlig riktning medan Calles i nord-sydlig.
Staden delas av Calle 37 också populärt kallad El Prado och som också är stadens paradgata, bred – en Calle bred som en Aveny - och med ett tilltaget promenadstråk mellan körbanorna, och Avenida 54.
Avenida 54 kallas också El Bulevar är en modern gågata och stans kommersiella centrum. Den löper mellan El Prado och stadens stora torg Parque Marti, som under de år jag gästat staden har fått en rejäl ansiktslyftning. I sin förlängning söderut mot Ceienfuegosviken blir El Prado stadens Malecon – strandpromenad. Här ligger alla eleganta hotell, klubbhus för seglare, nattklubbar och eleganta restauranger. Bländande i solen ligger neoklassisistiska kolosser tyngda av stuckatur men som mest liknar stora maränger med marsipan och vispad grädde.


El Prado - Malecon

Själv bor jag strax norr om centrum i en påver del av stan med låg bebyggelse som befinner sig i olika stadier av förfall och som heter Punta Cotica. Gatan har det eleganta namnet Avenida 70 men har inget i övrigt som kan förknippas med en Aveny.


My Street


Gatan är full med vattenfylla håligheter och löper från det inre av den skräpiga havsviken till El Prado. I viken leker barn och ungdomar rider ner i vattnet för att svalka sina magra hästar medan några grabbar på en flotte konkurrerar om fisken med en flock skräniga pelikaner på motsatta sidan ligger ett stort termo-elektriskt kraftverk med stora bolmande skorstenar och en spagettifabrik.


Punta Cotica




Jag bor hos Mimi och Omar. Dessutom bebos lägenheten av Mimis mor Eloina, en tystlåten gladlynt kvinna på snart 75 år, och Mimis tre söner Yuniesqui (27) universitetstudernade, Yasiel (23) (DJ och säljer egenkopierade CD och DVD) och Yoandry (26) civilanställd inom armén och fritidsbonde, från ett tidigare äktenskap. (Mimi är också mamma till Yanelis, som ju är gift med bonden Isbel i Santa Elena, om ni minns?)


Lageheten - La Casa de Omar y Mimi sedd fran vardagsrummet

Lägenheten är bred som en ordinär hall (drygt två meter) och ca femton meter lång och (ursprungligen) fem meter till tak. Förefaller ha varit en entré som tidigare delat två separata lägenheter. ”Lägenheten” är egentligen ett enda långt rum som invid ingången fungerar dels som vardagsrum och kök (ca 8 meter) och i sin forlangning dels som sovrum med en säng som upptar 75% av rummets bredd och slutligen ett litet toalettrum med toalettstol och en liten duschplats.
Omar (som för tillfället av Fidel är ”utlånad” till Ghana som lärare i spanska men är anställd vid stadens universitet) har emellertid trots att han ännu inte inhämtat tillstånd från den lokala CDR tillsammans med ”sönerna” byggt ytterligare en våning genom att gjuta ett betongvalv. (”Det skulle ta för lång tid att vanta pa tillstand”, säger han.) I den¨íllegala¨ övervåningen har man arrangerat för ytterligare ett par sängar samt en plats för tvätt och tork.
Jag har fått ockupera sängen invid toaletten, vilket ju är ett lämpligt arrangemang för en man i min ålder och rigid blåsa!
Visst skulle jag kunna hyra in mig på en Casa Particular och bo både bättre och bekvämare. Men det här passar mig. Jag anar hela tiden den vilja och ambition och inte minst omtanke som ligger bakom varje försök att göra det så bekvämt för mig som möjligt och att maten skall vara så som jag förväntas vilja ha den. Det funkar inte alltid, men jag har fantasi nog att sätta mig in i ur människorna i min omgivning tänker. Det är det som räknas och det skulle aldrig komma mig för att riskera att såra dessa vare sig det är hos Mimi och Omar eller hos vännerna i Santa Elena! Härtill hör att sängen är bekväm (sängen i Santa Elena är ytterligt smal, något kort och har en senil fjädring som saknar ungdomlig spänst och funkar bra som hängmatta) och eftersom jag aldrig varit någon gourmet och tycker att kockprogram på TV är slöseri med både tid och pengar är yuca, boniato, ris, tortilla, frijoles negro och tomater som smakar som de smakade när jag växte upp på 50-talet helt okey! (I jordbruket på Kuba används inte några som helst växtgifter eller kemisk fertilisering.)
Visste ni förresten att Kuba anses vara ”The Worlds Most Sustainable Country” enligt Wold Wildlife Foundation? Detta enligt en rapport som refereras i Lonely Planets´ CUBA. Jag har också läst om det i tidigare nämnda Dervla Murphys bok: The Island that Dared, som jag hoppas att ni nu köpt.

HASTA LUEGO
leif


PS. för övrigt hade vi fest i Omar och Mimis ”lägenhet” med mat, vin, rom och mycket dans häromkvällen. Vi var fler än 10 personer!!!DS