KUBARAPPORT 9

Behovet av en historia
För Kubas ledning är det angeläget att hålla landets moderna historia vid liv. Att visa på ett Kuba före revolutionen, med en stor svältande illitterat befolkning styrd av en diktator i händerna på den amerikanska maffian, förändrats till nuvarande tillstånd, som det uttrycks av den kubanske filosofen, historikern, diplomaten och den tidigare pop-sångaren Juan Antonio Blanco:
There is no certain victory for the Revolution. Lloyds of London would not offer an insurance policy on this prospect. But its victory – which means preserving independence and social justice within a framework of ethical solidarity – is still possible… Cuba cannot – if it wishes to survive – being a museum for dying socialism, but neither can be the pastiche of Latin America’s tragedy. Cuba has the human and the material potential to become a successful social laboratory for a new model of authentically human and sustainable development. If it is possible to ’reinvent’ socialism anywhere, then the conditions for doing that exist on this island.
I Sverige är det antagligen tvärt om. De flesta partier ser helst att dess tidigare historia stuvas undan och glöms bort. Men det kan ju vara nyttigt att minnas de borgerliga partiernas bruna, rasistiska förflutna med en iögonfallande vurm för det hitleristiska Tyskland. Socialdemokraterna som för allt i världen inte vill förknippas med de marxistiska arbetarklassideal som en gång formade partiet. Inte heller önskar Vänsterpartiet att bli ihågkommet för sina kommunistiska rötter. (Partiets hållning i Kubafrågan är också uttryck för en monumental okunnighet och en patologisk skräck att förknippas med allt som kan uttryckas som socialism och/eller marxism.)


Därför firas på Kuba nästan varje dag någon historisk händelse. Om det var detta som var orsaken till den gångna helgens gigantiska Fiesta på halvkilometer långa och breda avenidan Garzon i närheten av Plaza de Martes låter jag vara osagt. Men hela gatan hade förvandlats till ett festivalområde väl i klass med Göteborgskalaset. Alla restauranger hade flyttat ut sina pinaler och röken stod tät kring fritöser, koleldade grillar, stekbord och majspoppare. Det internationella köket fick stå tillbaka för Comida Criolla – helstekt gris, friterade fläsksvålar, pollo grille och asado, kokt, stekt och friterad banan. Nedsköljt med refresco: tuKola, Naranja, Limon eller cerveza: Mayabe, Caciqe, Hatuey, Brujas. Eftersom inte festligheterna riktade sig till Santiagos turister, var det Moneda National som gällde.
(Själv åt jag Pollo Asado med friterad platano och en iskall Mayabe. Pris 35 peso, dvs. ca 10-12 kr!) Tog sedan en helado för en peso!

Santiago de Cuba
Tyvärr kan jag inte ge någon initierad skildring av själva staden. Därtill är den alltför stor och jag för okunnig och dåligt påläst. Jag försöker som regel undvika stadens mera centrala delar. Som turist där blir man ständigt uppvaktad av jineteros som försöker sälja in olika (för mig) ointressanta tjänster eller produkter (oftast cigarrer som är tjuvgods eller av dålig kvalitet.)Jag upptäcker också på mina promenader att elegansen flagnar betänkligt med avståndet till stadens centrum.





Parque de Céspedes kan dock anses vara stadens centrum och omges av Hotel Casa Granda (ni vet där Graham Greene satt med en iskall på terrassen och betraktade den gryende revolutionen,) Catedral de Nuestra Señora de la Asunción, på vars plats en kyrka legat sedan 1520-talet. Mitt emot hotellet ligger för allt i världen en bank i modern betongarkitektur men här kunde Graham Greene också betrakta landets äldsta (?) byggnad, Casa de Diego Velásquez var residens för öns första styrande conquistador och tog fjorton år (1516-1530) att bygga. Den fortliknande stenbyggnaden är översållad av snickarglädje, träbalkonger och fönsterluckor.
Så här beskriver Brendan Sainsbury själva torget/parken:
If there is an archetype for romantic Cuban street-life, Parque Céspedes is it! A throbbing kaleidoscope of walking, talking, hustling, guitar-strumming humanity… Old ladies gossip sagely on shady park benches, a guy in panama hat drags his depilated double bass towards the Casa de la Trova while sultry senoritas in skin-tight lycra flutter their eyelashes at the male tourists on the terrace of Hotel Casa Granda… Man kan tillägga är på eftermiddan, kvällen blir parken också populär lekplats för barn och unga som gamla, kvinnor som män som samlas kring flera schackbord.





Jag hade bestämt mig för att stanna ett par dagar, det blev tre. Jag hade nämligen gjort klart att övernatta på en Campissmo i Carleton Blanco, som av reseguiderna ansågs som en av Kubas bästa och en förstklassig övernattning… 22 bungalows sleeping two or four… which is one of Cubamar´s top picks (LP.)
Eftersom det var fullbokat t.o.m. lördag drog jag tidigt på söndags morgon. Efterhand som jag avverkat några tiotals kilometer upptäckte jag att vägen blev allt sämre för att någon halvmil före Carleton helt bli grusväg med grov sten, jävligt ojämn och påfrestande för handlederna.
Inte heller höll campissmon vad turistguiderna lovat; bungalowerna var ganska slitna, ofräscht och inte särskilt rent, med flagnande färg, lukt av mögel och trista som ett logement.
Gick upp halv sex påföljande morgon för att komma iväg så tidigt som möjligt för att hinna fram till nästa övernattning, campissmo La Mula. (När jag 2006 hade för avsikt att cykla Costa Sur omintetgjordes det av att La Mula var stängt och vägen bitvis helt bortspolad p.g.a. orkanen Dennis.)





Jag skumpade iväg och kom fram till Motel Guama efter ca fyrtio kilometer. Odometern visade då på 13 km/tim i medelhastighet på den grova grusvägen. Jag skulle inte hinna fram till La Mula innan mörkret och insåg att med den hastigheten och med värkande handleder skulle jag utsätta mig för risken att hamna i tidsnöd. Jag valde att övernatta på motellet och att nästa dag börja återfärden mot Santiago. Antagligen gjorde jag också ett misstag att cykla sträckan medsols. Bäst hade antagligen varit att utgå från Bayamo och cykla mot Manzanillo och fortsätta utefter kusten mot Santiago. Dels slipper man den oftast hårda motvinden på nordsidan av Sierra Maestra, som är tuff nog ändå med ett flertal ganska branta höga backar och dessutom är det en absolut fördel att avsluta den vueltan i Santiago. Ty om man valt att återvända härifrån med buss kan man vara säker på att få med cykeln, vilket inte är så självklart om man avslutat i Bayamo.
Costa Sur – inbjudande smaragdgröna beacher och… This is without doubt one of the most breathtaking routes in Cuba, if not the Caribbean (LP.)

Tyvärr lyckades jag alltså inte ens ta mig de knappt 100 kilometrarna till Uvero, där Fidel och hans rebeller 1957 gjorde sin första framgångsrika attack mot Batistadiktaturen. Det hade väl varit något att fira?!







Hasta luego
leif