Rapport 11: FEILDING

  

”Welcome to friendly Feilding” står det på den lilla pitoreska järnvägsstationen och kommer man in till vänliga Feilding från norr via Kimbolton Road välkomnas man av stadens symbol, en ”stockman” (Nya Zeelands svar på USA:s cowboys) i form av en svart metallsiluett. Han är avbildad ikladd bredbrättad hatt och blicken riktad in i framtiden och vandrar över vidderna ledande sin häst och med sina fyra energiska fårhundar.
-Det är antagligen boarder-collies, kommenterar min släkting Graham, som har varit fårfarmare.
Nere vid Manchester Road hålls flera dagar i veckan en stor kreatursauktion, ”the Feilding Saleyard.” Nötboskap och får trängs i middagshettan, bräker och råmar och rör sig oroligt i dammet som yr accompanjerat av auktionsutroparens snabba repeterande av uppköparnas bud. Vi befinner oss i farmarland.

I Feilding vet man också hur saker och ting ska se ut, staden är nämligen 11-faldig vinnare av en årlig ”landets vackraste stad” – tävling. Senast staden tog hem förstapriset var för några år sedan. Mitt i stan står ett klocktorn på ett vanligvis ganska öde torg (där hålls ”farmer market” varje fredag.) Och kring stadens lilla centrum trängs små kafèer och andra småbutiker med de allt mer påträngande stormarknaderna. Konkurrensen om feildingsbornas pengar är lika hård här som annorstädes. Här finns de stora livsmedelsdrakarna Countdown, New World och Wright Price (obs stavningen), den sistnämnda ägs av stormarknadeskedjan Pak´n Save som påbörjat bygget av en megamarknad mitt emot den lilla järnvägsstationen här i lilla idylliska, småborgerliga Feilding.

Och eftersom KFC och McDonalds gjort sin entré i stan kan man anta att det blir svårt att ta hem förstapriset en tolvte gång.
Ja, som ni förstår vid det här laget befinner jag mig alltså i detta Feilding. Men sedan vi sist hördes av har det ju hänt en hel del. Här får ni en sammanfattning:

Så här avslutades den tidigare rapporten:
”Antagligen blir det sträckan Taupo, Turangi, National Park, Ohakune, Taihape och ner mot Palmerston North.”

Och just så blev det. Jag lämnade Rotorua söndagen den 27. Kusinen Raymond inisterade på att köra mig ner till Taupo, trots mina ihärdiga protester. I Taupo var det stor båttävling för s.k. power boats, gigantiska historier som låter som jumbojets när de drar på fullgas. Annars är det fiske som är den stora turistmagneten och helt följdriktigt har Taupo en stor regnbågslax som symbol. Sedan jag var här för fem år sedan har staden förvandlats till en livlig turistort och eftersom det var ”Auckland Birthday” och därmed helgdag på måndagen firades det ordentligt på pubar och restauranger vid Lake Taupo, landets största sjö.

Den hårda vägen
Jag lämnade Taupo redan nästa dag med siktet inställt på Turangi, som också vill proklamera sig som Nordöns stora fiskecentrum och har därför också en stor lax som symbol, en böjd lax till skillnad från Taupos raka lax! Annars är Turangi främst en samlingsplats för de turister som ska vandra uppe bland vulkanerna, den populära Tongariro Cossing. Träffade en schweizisk cyklist på vandrarhemmet. Han hade just påbörjat en cykel-tour genom att köpa en cykel i Rotorua. På pakethållaren hade han surrat fast en platslåda, typ större ölback i vilken han placerat sin stora ryggsäck. Vi diskuterade en hel del om vilken väg man borde välja på sträckan fram till National Park. Det finns nämligen två helt olika alternativ – den hårda vägen och den mindre hårda vägen. Det förstnämnda alternativet innebär att man cyklar uppför ”en” backe på drygt sex kilometer över något som kallas Te Ponanga Saddle och som karakteriseras som ”very steep”. Alternativ två påstås vara mestadels uppför men med mindre brutala stigningar.
Var för sig visade det sig så småningom att vi båda valde det hårda alternativet.

29 januari
De första fyra kilometrarna ut ur ett yrvaket Turangi var ren slätåkning innan man svänger av mot väster i riktning National Park och möts direkt av en asfaltsvägg! Den första delen av sexkilometersbacken är brant, mycket brant. Uppemot 15-16 procent sägs det.

Jag var tvungen att ta det hela i etapper och slutligen var jag uppe på the Saddle och därmed skulle det värsta vara över, trodde jag. Efter en kilometerlång nedförbacke var det mest uppför resten av dagen. Oändligt långa sega backar. Det blev tuff dag inte bara för att det var uppför mest hela tiden utan också för hettan och en fullkomligt obarhärtig sol och ingen skugga att hitta någonstans! Jag hade räknat med att få en kopp kaffe och fylla på mitt vattenförråd knappt halvvägs vid Whakapapa Village Junction där det skulle ligga en holiday park och en kaffeservering. Någon village fanns där inte och det lilla kafeet vid den sedan länge nedlagda bensinmacken var nersläckt och igenbommad. Trots att jag i Turangi bunkrat upp med två flaskor vatten, var vattnet alltså nästan slut. Det blev en hård, het och torr eftermiddag.
Uttorkad och trött var jag framme i National Park vid halv två tiden. Jag startade halv nio!

National Park består av en kombinerad matvarubutik och bensinmack, ett litet kafé som också inkluderar platsens postkontor, en pub som heter ”Schnapps” och ett oräkneligt antal olika typer av inkvarteringar alltifrån backpacker-hostel till moderna resorts. På vintern är National Park fullknökat med utförsåkare och nu på sommaren är den utgångspunkten för vandrare som skall ta sig upp över de tre vulkanerna Tongariro, Ruapehu och Ngauauhoe inom det som kallas Tongariro Natural Reserve.

30 januari
Tidigt på morgonen bussas vandrarna upp på berget och när jag gick upp vid sextiden var det således redan full fart i köket. Man fyllde termosar och fixade matsäck för dagens långa vandring. Själv tog jag en kopp te innan jag gav mig mot nästa mål, Ohakune. 45 kilometer lätt slätåkning. Mest utför. Tog in på Station Lodge som ligger något utaför stadens lilla sympatiska centrum och i närheten av den gamla öde järnvägsstationen. Också här i Ohakune samlas slalomentusiasterna på vintern medan Mountainbike-cyklisterna och vandrarna tar över på sommaren. Ohakune har kanske drygt 1000 invånare, men många gånger fler på vintern, vilket tillfälligt igenbommade pubar och skidbutiker vittnade om.

31 januari
Om jag cyklade på norrsidan av vulkanerna när jag drog från Turangi så rundar jag söder om topparna när jag drar mot nästa mål Taihape. Det blir först 30 km på SH 48 uppför till Waiouru där man tar till höger, söderut ut på SH 1 och förbi platsens enda kännetecken – ett militärmuseum.

Det är lätt cykling ner mot Taihape, enda missödet är att ca 10 kilometer innan stan brister en eker på bakhjulet i en lång uppförsbacke och hjulet börjar vobbla tillräckligt för att slå i bromsarna. Jag är rädd att fler ekrar ska brista varför jag tar det varligt in till stan där jag först inkvarterar mig på anrika, men nu nerslitna, hotel Gretna. Plockar loss hjulet, tar med avdragaren för kuggkasetten och en eker och letar upp en bilverkstad. (Det fanns ingen cykelreperatör.) Bilreperatören hjälper mig att ta av kuggkassetten, jag trär in ekern och spänner upp den och strax är hjulet okey igen.

Hotel Gretna är ingen höjdare, men billigt. De flesta som bor här är shearers, fårklippare, som jobbar på omkringliggande fårfarmer.
Det är därför full fart nere på hotel Gretnas pub. Det spelas på hästar, diskuteras jobb (antagligen) och dricks öl, oceaner av öl.
-En bra shearer klipper 300 får om dagen, berättar Graham, och en shearer har omkring en dollar femtio cents för varje får.
De flesta klippare är emellertid som regel anställda i av en ”contractor” som hyr ut dem mot 20 cents per får i kommission.

Eftersom en värmebölja drar fram över de nyzeländska öarna, står de flesta av gästerna ute på pubens back yard. Jag bor i rum 30 på andra våningen ovanför denna back yard, som lyses upp av en 1000 watts flodljuslampa. Kring lampan, som befinner sig just utanför mitt fönster, som inte går att stänga, är det svart av svärmande flygfän. När jag tänder mitt rums nakna taklampa tar flygfäna sikte på densamma och snart är hela rummet fullt med flygande insekter. Jag försöker slå ihjäl några tusen med en ihoprullad tidning och efter en stund är tapeterna nedsölade med tillplattade insekter.
Jag inser snart att det lönlösa i den kampen och går ner i baren och berättar och får snart ett nytt rum.
Jag är ganska trött efter att ha cyklat flera dagar utan vilodag. Somnar tidigt, sover djupt på hotel Gretna och vet att nästa dag, ner till "friendly Feilding" blir den sista på ett tag.

När jag vaknar klockan sju nästa mrgon är redan alla shearers ute på sina arbetsplatser. Hotellet är ödsligt tyst när jag packar och ger mig av, bara några hundratal meter till ett morgonöppet kafé.

Frukost har jag räknat med att ta något senare i Mangaweka, där jag vet att det finns en trevlig servering som heter Mangaweka International Airport och där det finns ett uppallad DC-3:a.
Dagens etapp är nästan 90 km. Egentligen i längsta laget, i all synnerhet när vägen från Vinegar Hill efter ca 50 km, är som en berg-och-dalbana, med branter både upp och ner. Men jag har talat med släktingen Graham och han kommer med sin ”ute” (ute är förkortning av utility och är en (ofta) fyrhjulsdriven liten lasttruck med ett litet flak och plats för fyra.) och plockar upp mig någonstans längs vägen.

När jag är halvvägs uppe i den sista långa backen vid Beaconfield, dödstrött och svettig i middagshettan och med sista vattnet urdrucket, dyker Graham upp i sin ute och därmed är första etappen av cyklingen här i NZ avklarad.

Kiwi-hälsningar
/leif

   Feilding Saleyard, en av världens största boskapsauktioner