CIENFUEGOS - Back again

Cienfuegos den 19 januari 2010

Reglerna när det gäller användandet av USB-minne på de olika ETECSA-kontoren varierar med de geografiska omständigheterna, kan man säga. Det som funkade bra i Santa Clara och Cienfuegos är en omöjlighet i Sancti Spiritus och Trinidad. Därför blir det denna gång rätt mycket text eftersom jag i vederbörlig ordning och regelbundet gjort dagboksanteckningar.
Men ni får väl printa ut det och ha det som kvällsläsning under mörka och kalla vinterkvällar.
Det är idag den 19 januari och jag har just återvänt till Cienfuegos.
När detta skrivs är det eftermiddag här men sen kväll i Sverige och innan jag har fått in den här rapporten på bloggen har ni antagligen sedan länge vistats i drömmarnas värld. Därför:
BUENOS DIAS SUECIA!
/leif



===============================================================


REMEDIOS


Remedios måndag den 11 januari 2010.

Vasco Porcallo de Figueroa, kapten på ett av conquistadoren Diego Velásquez skepp har gett upphov till en uppslitande debatt huruvida Remedios är en av de tre tidigaste stadsbildningarna på Kuba, tillsammans med Baracoa och Bayamo, eller om den hamnar först på en ”vanhedrande” åttonde plats efter Havanna.
Historiefundamentalister i Remedios hävdar att staden grundlades av nämnde Figueroa redan 1513 och då kallades Santa Cruz de la Sabana de Vasco Portallo, men hemlighölls för att slippa bli beskattad av Spanien. Det anser andra historiker vara bull-shit och säger att Remedios grundlades först 1550. Inte mycket att gaffla över tycker man, men stora delar av stan tycks inte särskilt mycket förändrad sedan dess.

Det som emellertid slår en när man via smala enkelriktade Calle Independencia plötsligt befinner sig på ett solbadande Plaza Marti är att man tycker sig ha sett platsen tidigare. Torget verkar vara urmodellen för scenografin i 50-talsfilmer om conquistadorer och sjörövare i Karibien eller en Tex-Mex-western. På det solbrända torget ligger några vitkalkade kyrkor, några hästekipage rör upp det torra vägdammet och några campesinos i vidbrättade flätade sombreros tar siesta i skuggan eller skyndar iväg någonstans. Det ligger något stilla förväntansfullt i den dallrande middagshettan. Man väntar sig att Errol Flynn eller Randolph Scott plötsligt ska dyka fram ur skuggorna.

Nja, visst är där en hel del hästekipage i Remedios, men idag är det mest trehjuliga cykeltaxis, som står uppradade utanför dollarbaren El Louvre, vattenhålet för besökande turister.
Här kring Plaza Marti finns annars en sliten kolonial elegans. Hus med vackra pelargångar och med entréer stora att man kan köra in med häst och vagn.
Stan bortom centrum består av låg bebyggelse. Mest i sliten grå betong men också en del uppiffade kåkar i glada pastellfärger samt en och annan träkåk. Antagligen skulle kapten Figueroa känna igen sig.
Det påstås att Remedios tävlar med Trinidad när det gäller ursprunglighet och originalitet. Jag har svårt att bedöma det. När jag för några år sedan besökte Trinidad var jag mest magsjuk och ägnade mesta tiden åt självömkan och vattenterapi.


JULEN KASTAS UT, Remedios

Tisdag 12 januari
CAIBARIÉN
Gjorde en cykeltur till Caibarién. En hamnstad en knapp mil norrut vid kusten och ungefär av Remedios storlek d.v.s. cirka 40.000 invånare. Stannade ett par timmar. Käkade bl.a. en pizza på Dino´s pizzeria på Avenida 9 mitt emot kyrkan som saknar tak. Stan verkade för övrigt göra sig söndagsfin; överallt pågick renoverings- och förbättringsarbeten. Längs El Prado målades och fejades det och bänkarna utmed promenadstråket fick nya träribbor.
Genom stan passerar dagligen ett stort antal bussar lastade med charterturister på väg till eller från arkipelagen Cayos de Herradura utanför kusten. Området är inte tillgängligt för kubaner i allmänhet utan etablerade i avsikten att krama dollar ur lyxturister. Det anses bli Kubas nästa stora resemål efter Varadero.
Från Caibarién kommer ursprungligen den svensk-kubanske författaren René Vázquez Díaz.
I en intervju i samband med sin senaste bok, spionromanen Välkommen till Miami, Mr Leal, som tilldrar sig bland exilkubaner i Florida säger han bl.a. följande:
”Jag gick igenom tusentals sidor om CIA:s mordförsök på Castro och exilkubanernas bombastiska Castrohat. CIA:s krig mot Kuba förvandlade Miami i grunden. Exilkubanerna sålde sin själ till USA:s korståg mot Kuba. Amerikanerna använde dem och föraktade dem. En CIA-chef hävdade en gång att de exilkubanska agenterna var ”the greatest bunch of prima donnas in the world”. Jag gick också igenom de amerikanska lagarna som reglerar krigföringen mot Kuba: Trade with the Enemy Act, Cuban Adjustment Act, Helms Burton law, Commission for Assistance to a Free Cuba (den s.k. ”Plan Bush”, som i detalj föreskriver hur Kubas folk ska svältas till underkastelse) samt hundratals dokument om blockadens vardagliga implementering.”

Sancti Spiritus den 13 januari.
SANCTI SPIRITUS REVISITED
Även om Sancti Spiritus har en gammal kolonialt ståtlig bebyggelse kring Parque Serafin Sanchez blev cyklingen från Remedios en resa i både tid och rum.
Gick upp redan i svinottan eftersom etappen hit är cirka 80 km. Lyckades komma iväg redan halv åtta och hittade snabbt vägen till Zauleta, som var etappen första mål. Himmeln var täckt av ett tungt ogenomträngligt grått molntäcke som besvärade med att släppa en regnskur lite då och då.
Oroade mig något igår eftersom jag skulle cykla mot sydost, vilket betyder att man då har solen mitt i ansiktet under hela cyklingen och som är mycket besvärande.
För detta behövde jag alltså inte oroa mig!
Först framemot ettiden på eftermiddagen lyckades den kyliga nordanvinden riva hål i molntäcket och släppa fram solen över Sancti Spiritus, men då var jag redan framme!
Det sägs att kallfronten har sitt ursprung i södra Texas, vilket inte alls förvånar mig. Förre presidenten Bush kom ju därifrån…;-)!

Hasta pronto
/leif

Cykelfakta: den 13 jan. Remedios – Sancti Spiritus
Distans 83 km, tid 4:25, medelhastighet: 19 km/tim
Total distans: 620 km.

Trinidad den 15 jan.
NYTT REKORD, IGEN!
Klockan är snart ett på eftermiddagen och jag har just duschat efter att ha slagit nytt rekord för lönnfeta långfärdscyklister på sträckan Sancti Spiritus – Trinidad.
Det är konstigt hur historien har en tendens att upprepa sig. De som läst om min cykling på Kuba 2006 (www.rydingsplanet.com) vet att när jag då cyklade samma stäcka fast åt andra hållet höll jag nästan på att dö! Gick efter några mil in i de så kallade väggen efter en sömnlös natt med svåra magproblem i Trinidad. Den gången kom det en ung 15-årig cyklist Gustavo till undsättning och hjälpte mig i stort sett hela den dagen genom att knuffa på i de många uppförluten. Han räddade faktiskt mig den gången!
Idag när jag lämnade Sancti Spiritus lyste redan morgonsolen från en molnfri himmel och det skulle också bli en fantastisk fin cykling. Kom fram till Banao efter cirka 20 km vid niotiden där jag käkade ett par skinkmackor. Det gick undan med solen i ryggen och en hjälpsam medvind. Efter några kilometer dök en ung cyklist upp! Han gick på cykelgymnasiet i Sancti Spritus och var på väg hem till Trinidad för att fira helgen. Han var 16-år och vi talade en hel del om cykel och cykling, så långt min spanska räckte.
Sympatisk kille och jag hade planerat att ge honom några dollar till ett par nya däck till sin fina men gamla Rossini-cykel. Men strax innan stadsgränsen till Trinidad är det en lång och ganska krävande backe. Jag antog att jag sa på min knappa spanska att han borde ta i ordentligt i backen så han fick lite träning och sedan vänta på mig uppe på krönet. Sedan såg jag honom inte mer. Kanske missuppfattade vi varandra. Lost in Translation, typ.
Det var i alla fall beklagligt att jag aldrig fick säga tack för sällskapet och ge honom de cykelprylar jag dessutom tänkt donera.
Jag hade planerat att bo på en casa här i Trinidad som ägs av en duktig fotograf på Calle José Marti. Utanför fotografens hus träffade jag en italiensk cykelentusiast. Han ansåg att jag skulle bo på ett helt annat ställe. Så nu bor jag hos doktor José och hans maka Addy på Calle Escobar i ett rum med två sängar – dubbelsängar!

Hälsningar
/leif



FRAN MITT FONSTER, Trinidad

Några timmar senare.
Efter en promenad genom stan och ett besök på det statliga telebolaget ETSCA fick jag bekräftat att jag INTE kan sända något från mitt USB-minne eller direkt via kameran från Sancti Spiritus-provinsen. På frågan varför, skakade samtliga inblandade vilset på skallarna. Det kanske behövs någon rebell som sätter tänderna i den fullkomligt obegripliga byråkratin. Detta är ju lite som om man spelade fotboll och hade olika regler beroende på var matchen spelades. Obegripligt, faktiskt!

Valle de los Ingenos
Hur som helst var cyklingen hit och som jag tidigare antytt helt fantastisk genom djupa frodiga dalar och längs torra betesmarker och med Escambrai-bergen som en mörk fond i norr. Mot slutet färdas man genom Valle de los Ingenos som är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Från en utsiktspunkt ovan dalen (det var här jag beklagligtvis miste kontakten med den unge tävlingscyklisten) ser man ut över vad som en gång var centrum for sockerindustrien i landet ”still contains the ruins of dozen of 19th-century sugar mills, including warehouses, milling machinery, slave quarters, manor houses and a fully functioning steam train”, som man uttrycker det i Lonely Planet. Det flesta av sockerfabrikerna förstördes under de två frihetskrigen och när fokus för sockerframställningen flyttades västerut till Matanzas.

Sällskapet med den unge cyklisten bekräftar min teori, nämligen att man cyklar fortare om man är två än om man är ensam. Nu blev det nytt europarekord för korpulenta cyklister genom att cykelkillen höll uppe farten. Det slutade med en medelhastighet på drygt 20 km.

Cykelfakta för den 15 januari. Sancti Spiritus – Trinidad.
Distans 76 km, tid: 3:49, medelhastighet: 20,2 km/tim.
Total distans: 695 km.


Trinidad 16-17 januari 2010.
TRINIDAD - KUBAS TURISTMAGNET NR 1
Remedios kan naturligtvis inte mäta sig med Trinidad. Visst, båda ställena är präglade av en ursprunglighet, men medan Trinidad är ett gigantiskt friluftsmuseum, uppiffat och varsamt renoverat medan Remedios är slitet och på gränsen till förfallet.
Det är ingen tillfällighet att Trinidad har blivit den turistmagnet den är. Det är emellertid inte bara av godo. Med den tilltagande turistströmmen har också kriminaliteten ökat. Jag vet för vid ett flertal tillfället har jag blivit attackerad av ficktjuvar, men snabbt blivit varse vad som varit på väg att hända. Eftersom det dessutom är gatufest utefter delar av Calle José Marti, eller Jesus Maria, som den också heter, så slår dom till där trängseln är som värst. På lördagskvällen var en snubbe som tryckte sig mot benet och grävde i min sidoficka på byxorna, där jag f.ö. bara hade en nyckelknippa till min casa samt en bunt med toapapper. Jag kände att något var i görningen och lyckades få armen runt halsen på ficktjuven och höll fast honom i något som liknade en nacksving i hopp om att någon skulle ingripa och hjälpa till, men icke! Jag fick till slut släppa eländet, jag kunde ju inte gå omkring och släpa på honom resten av kvällen. En intressant observation i sammanhanget är att det stod ett 20-tal poliser, rökte och relaxade vid en stor estrad där ett populärt band spelade, men i trängseln på José Marti fanns det inte en enda!
Men som sagt Trinidad är som det uttrycks i Lonely Planet: ”Latin America´s sparkling colonial shimmering Diamond!” Som sagt var!




På söndagen tog jag mig en cykeltur dels till utsiktsplatsen ovanför Valle de los Ingenos, som jag missade när jag anlände. Därefter fortsatte jag ner till Playa Ancon, en strand med en gnistrande vit sand och ett turkosfärgat kristallklart vatten. Ett par äldre gentlemän från Kanada höll ett öga på mina grejer medan jag badade.

Det blev en tripp på drygt fyra mil och jag var ”hemma” först vid femtiden på eftermiddagen. Duschade och vilade ett par timmar och käkade middag på mitt boende: Först vegetarisk soppa, som påminde om kålsoppa fastän denna var röd till färgen. Därefter var det pocherad och lätt friterade vitfisk som var marinerad i lime och vitlök samt kryddat ris och friterade boniatoskivor dekorerad med annanas. Glass med sjuårig Havana Club avslutade det kulinariska äventyret och i morgon går färden vidare västerut!


TRINIDAD BY NIGHT



Cienfuegos 19 januari.
Delade upp den cirka 80 kilometrarna mellan Trinidad och Cienfuegos i två etapper, vilket visade sig klokt eftersom de senaste dagarna varit obarmhärtigt varma. Första etappen gick till en liten campissmo på en plats som heter Guijamico. Ett femtiotal små stugor/hus ligger utspridda i naturen och i närheten av havet. Varje hus består av två stora sängar, ett litet cocina, moderna toalett och dusch, TV med sattelit kanaler, A/C och på platsen finns stor swimmingpool med salt havsvatten och en bar/restaurang. 30 cuc (drygt 200 Skr) kostar det att hyra en dylik stuga per natt.
Startade därifrån i morse och gav mig ikast med det backiga, bergiga området hit till Cienfuegos. Backarna är ganska branta om än korta men jävulskt många.
Inte så ruskigt många kilometer kan tyckas, men värmen suger musten ut kroppen.
Därför är jag tacksam att jag delade upp sträckan i två etapper och dessutom har jag ju faktiskt inge större brådska!
Landade ute vid Malecon vid middagstid där jag tog en pilsner och ett par mackor!
Stannar här några dagar innan jag ger mig iväg ”hemåt” mot Havanna. Det blir först en kort uppehåll i Santa Elena, där jag firade nyårsafton. Ska tacka folk där för att jag hade privilegiet att få deltaga i festligheterna. Har köpt lite småprylar till familjen jag bodde hos – Isbel ”Pescado” Paramo hustrun Yanelis och sonen ”Isbelito”. Sedan drar jag sannolikt upp till Central Australia och via Jovellanos och Matanzas så småningom till Havanna.

Chao
/leif