CYCLING CUBA - Matanzas

Matanzas den 28 januari 2010.

Idag fyller José Marti 157 år. ”El Maestro” firas av kubaner över hela världen och här i Matanzas hedras hans minne med att alla stans skolbarn paraderar i nystrukna skoluniformer fram till Parque de la Libertad, där det sjöngs, spelas och hålls tal.
José Marti har som ingen annan präglat samhällsutvecklingen på Kuba. Man slåss om att vara bäst med att hedra hans minne; Exilkubanerna exploaterar hans popularitet genom att kalla sin radio- och TV-station i Miami riktad mot Kuba för Radio Marti resp. TV Marti och på Kuba finns snart inte någon plats, gata eller central plats där det finns en byst eller staty av den store poeten, författaren, journalisten, politikern och filosofen.







Själv lämnade jag Cienfuegos lördagen den 23 i avsikten att göra ett kortare stopp i Santa Elena. Jag blev kvar hela helgen.
På måndagen drog jag emellertid vidare nord och nordväst mot Central Australia. Det var hotfullt grått redan när jag startade och regnet hängde under hela dagen i luften. Först på eftermiddagen brakade det loss med både åska och regn. Skyfallsliknande regn förvandlade Australia och systerstaden Jaguey Grandes vägar och gator till mindre sjöar och smärre floder.
Prognosen för dagen därpå då jag planerat att korsa genom citrusplantagerna norrut till Javellanos såg dyster ut; regn hela dagen och styv nordlig vind!
Jag beslöt att förlägga beslutet om huruvida jag skulle ta en extranatt i Australia/Jaguey Grande till dagen därpå. (Både Australia och Jaguey Grande är två ganska trista platser.)
På morgonen duggregnade det. Men en snickare som jobbade på campissmon där jag övernattade var övertygad om att det skulle klarna upp.
-Titta, sa han och pekade mot söder där några bleka solstrålar kämpade sig igenom molntäcket.
-Det kommer att klarna upp!
Det gjorde det inte! Det spöregnade hela dagen och blåste utav helvete. Man brukar säga att det inte finns något dåligt väder utan bara olämpliga kläder! Det gäller inte när man cyklar. Att i ösregn cykla på en ganska smal tvåfilig väg med måttlig trafik innebär att man som oftast sitter omgiven av en tät vattendimma. Ojämnheter i vägbanan gör också att det bildas mindre sjöar och gråbruna dammar. Den mötande trafiken har en särpräglad timing att träffa mitt i ett av dessa vattenhål just som man passerar, med den påföljd att man blir översköljd av detta oljeblandade skitvatten. Trots en ”tät” regnjacka var jag lika våt innanför som på utsidan. Hur kul är detta?
Till slut upphörde emellertid regnet och solen lyckades pressa igenom några värmande solstrålar, men då var jag redan framme i Jovellanos!









Barberaren i Jovellanos



Jovellanos är också en ganska trist plats som egentligen bara består av en ganska livligt trafikerad vägkorsning och därtill en hopplöst lång gata.
Jag hade ingen särskild lust att stanna kvar ytterligare någon dag där, varför jag med glädje kunde konstatera en molnfri himmel morgonen därpå. Det vill säga igår.
Färden hit blev ett stycke behaglig cykling i lätt medvind och solen i ryggen.

Trots att det blivit betydligt mindre cykling den här gången har jag när jag kollar cykeldatorn ändå cyklat närmare 1100 kilometer.
Stannar här fram till söndag då jag cyklar fram till campissmon vid Playa Jibacoa och dagen därpå, den första februari lär jag vara tillbaka i Havanna.