KUBARAPPORT 8

KUBARAPPORT 8
Santiago de Cuba fredag 25 februari

Vanligtvis brukar jag ta en promenad framåt kvällskvisten någon eller några timmar innan solen går ner. Om bilder ska tas görs det lämpligen då (eller på morgonen). Middagssolen är nämligen inte bara het och brännande utan bleker färger och delar in världen i en ljus och en korpsvart del.
När jag häromkvällen tog min fotopromenad insåg jag klart och tydligt hur otidsenligt och efterblivet Kuba ändå är! Jag fann nämligen att i takt med att trafiken glesnade övertogs gatorna av barn och ungdomar som lekte!
Olika kulspel och ”gömme” som vi kallade det förr (vad det kallas idag vet jag inte). Och några småtjejer hade bildat en danstrupp och övade till det skrällande ljudet av en kassettbandspelare. I hemmasydda små färgglada kjolar och blusar dansades marengue och rumba så dammet yrde. Andra satt med kritor och papper och tecknade och målade. De något äldre spelade bollspel, huvudsakligen pelota (baseball) eller fotboll.

(Läste delar av en krönika i Aftonbladet för ett par dar sedan av Elizabeth Höglund där hon beskrev hur svenska ungdomar alltmera sällan umgås annat än via Facebook eller andra communities i Cybervärlden.)





Trinidad är sannerligen på gott och ont. Det är en i flera avseenden en fascinerande stad och det är naturligtvis ingen tillfällighet att den finns med på UNESCOS världsarvslista. (Jag talar då om den ”historiska” delen av stan, det finns ett annat Trinidad också!) Men stan kryllar av turister vilket gör att mycket av det kubanska får vika ner sig för en ”global” anpassning – maten som serveras på de flesta restauranger kunde lika gärna ha avätits i Säffle eller Hudiksvall och den ”kubanska” underhållning på Casa Musica kunde ha lirats av en indonesisk lågprisorkester. (Lite hårddraget kanske, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.)
Jag har därför blivit lite av en ”motvalls kärring!” Jag undviker det mest iögonfallande turistiska. Jag sitter t.ex. helst inte som Graham Green gjorde på sin tid på den eleganta terrassen till Hotel Casa Granda sippar söta romdrinkar och något snett uppifrån tittar ut över Parque Cespedes i Santiago. Jag undviker (helst) den mat som bär spår av turistanpassning och kaffet dricker jag gärna hemma hos folk.




Turismen drar också med sig annat som inte är särskilt bra. Trinidad är den enda plats där jag inte känner mig helt säker. Det är också det enda ställe där jag råkat ut för ficktjuvar! (OK jag blev av med en kamera i Havanna 2006!) I fjol när jag besökte stan firades något (som jag inte minns) och hela stan festade. I kön till ett typ ”öltält” kände jag att någon pressade sig emot mitt ena ben och kände att någon krafsade i en av fickorna. Jag fik in en nacksvingskoppling på grabben och i hopp om att någon av de många som stod i närheten skulle ingripa tittade jag vädjande omkring mig. Inte en reaktion! Jag fick släppa killen och det var nog bra det för att kriminalitet riktad mot turister straffas mycket hårt på Kuba och dessutom hade jag bara toalettpapper i fickan!

Dervla Murphy skriver i boken jag nämnt flera gånger att: … socialismen har egenheten att plocka fram det sämsta hos arkitekterna. (fritt översatt.)
Vi som rest en del i forna Östeuropa kan bekräfta att det inte är en överdrift. Så här kan det t.ex. låta i Lonely Planets alldeles utmärkta Cuba-guide elegant skriven av Brendan Sainsbury beträffande Hotel Guacanayabo i Manzanillo:
”The cheapest and most austere of Izlasul´s Cuban hotels, the Guacanayabo looks like a tropical reincarnation of a Gulag camp. The fake flamingos in the lobby fail to lighten up the mood, although the staff tries its best. Rooms are badly lit, if relatively clean, and the restaurant’s awaiting a visit from Gordon Ramsey’s Kitchen Nightmares.”

Tar man sig en cykeltur till den nyare (modernare?) delen av staden överraskas man av en sovjetinspirerad betongarkitektur långt med långt ifrån de extravaganta interiörer man hittar i de tidigare kaffe- och sockerbaronernas bostäder i stadens centrum. (Det finner man å andra sidan inte heller i de bostäder som omger den historiska kärnan, vars restaurering till stor del har finansierats från Europa.)


DET ”MODERNA” TRINIDAD


Jag reste alltså från Trinidad med buss till Sancti Spiritus i går morse. Bussen hade för allt i världen destination Santiago de Cuba, dit jag skulle, men skulle anlända destinationen först sent på kvällen. Eftersom jag dessutom vet att bussterminalen ligger en bra bit från stadens centrala delar och jag ogärna cyklar när det är mörkt (gatubelysningen är gles och sällsynt) valde jag alltså 75 minuterstrippen till Sancti Spiritus. Av erfarenhet vet jag att därifrån går en buss sent på kvällen och som anländer Santiago på morgonen. Det skulle passa mig bättre, trots att jag fick gå och ”dra” hela dagen. Men dt skulle bli värre än så! Hela resan höll på att sluta här!
Gudskelov fick jag under dagen ha cykeln hos senora Ofelia, en dam närmare 90 år, som jag bott hos tidigare. Dessutom var det bokmässa i stan. Jag hade fullt upp att göra och dessutom skulle Ofelia bjuda på middag. Tiden gick rasande fort, så fort att Ofelia hade svårt att få middagen klar i tid. Hon är tidsoptimist och jag vankade av och an orolig för att inte vara på terminalen i god tid. Bussen skulle gå vid halvniotiden. Jag fick slänga i mig maten och cyklade snabbt till terminalen i mörkret.

Bussen från Havanna skulle komma omkring klockan åtta. Den kom klockan tio! Fullsatt! Varken jag eller cykeln fick plats och jag hade ingenstans att ta vägen (Ofelia lägger sig tidigt och vid 10-11-tiden på kvällen raggar man inte så lätt upp ett boende.) Personalen var mycket medkännande och tröstade med att det skulle koma en buss klockan halv tre på natten!
Som tur vad så fick jag plats på den bussen, annars hade jag fått övernatta på terminalen och vänta till påföljande kväll. Jag kalkylerade faktiskt med att återvända till Havanna och därmed avsluta årets cykling.
Men oavsett min situation är transportsystemet helt i avsaknad av system. Det bär inga tecken på systematik utan präglas i högsta grad av de egenskaper som är typiska för totalkaos. Bussen mellan t.ex. Havanna och Santiago skall passera städer som Matanzas, Santa Clara, Sancti Spiritus, Ciego de Avila etc. och plocka upp folk efter vägen. Men inte sällan är den fullsatt redan vid starten i Havanna, vilket innebär att de typ 45 passagerare som väntar efter vägen inte får plats. Och då pratar jag om Viazul, som servar turisttrafiken. Hur är det inte då för de vanliga kubanernas transporter? Men om detta problem är både Raul och Fidel medvetna. Transporterna är sedan länge ett känt problemas!

Dervla Murphy skriver också att det råder ofta en motsättning mellan ett lands största och näst största stad och nämner bl.a. Havanna och Santiago som exempel och menar att den förra präglas av sina administrativa institutioner och Santiago av rika kulturella aktiviteter (om jag minns rätt?)
Santiago är alltså på många sätt en spännande stad vilket inte minst Graham Green skildrar i Vår man i Havanna.
Men det är en annan historia.

Hasta Luego

/leif