KUBARAPPORT 10

KUBARAPPORT 10
Om ekonomi, solidaritet och Graham Greene

OBS. Denna gång blir det en mix av lite av varje. Jag har i det längsta försök undvika att kommentera den förbannade kubanska ekonomin. Ett slags dubbelt penningsystem där de som avlönas i den cubanska valutan Moneda National (vilket egentligen är i stort sett samtliga kubaner) har en mycket begränsad och delvis ransonerad tillgång på varor (ofta med låg kvalitet) medan de som har tillgång till den Convertibla valutan – Cubansk dollar eller CUC – erbjuds en helt obegränsad tillgång till ALLA slags varor! (Detta gäller huvudsakligen de som arbetar inom den turistinfekterade industrin.)
I nedanstående rapport tar jag emellertid upp något om just ekonomin. Inte särskilt välskrivet och det är mera ett uttryck för indignation och frustration än av analys.
Matanzas den 13 mars
/leif
================================================================


SANTIAGO DE CUBA
En natt 1957 trängde en kommandostyrka ur diktatorn Batistas armé in i ett hem i Santiago de Cuba och kidnappade tre systrar, åtta, nio och tio år gamla; en konsekvens av att fadern slutit sig till Fidel Castros rebeller i närliggande Sierra Maestra. De var fortfarande iklädda pyjamas när de fördes bort för att hållas som gisslan i en militärbarack.

Så här skildrar Graham Greene händelsen:
“The next morning I saw the Revolution of the children. The news had reached the schools. In the secondary schools the children made their own decision – they left the schools and went on the streets. The news spread. To the Infants´ School the parents came and took away their children. The streets were full of them. The shops begun to put up their shutters in expectations of the worst. The army gave away and released the three little girls. They could not turn fire hoses on the children in the streets as they had turned them on their mothers, or hang them from lampposts as they would have hanged their fathers. What seems strange to me was that no report of the children’s revolt ever heard in Time – yet their correspondent was there in the city with me.”

TVÅ VALUTOR URHOLKAR MORALEN
Beträffande medierna har ju inte mycket ändrats! Däremot blir man fundersam när det gäller solidariteten och moralen. Jag ska inte fördjupa mig i den kubanska ekonomin allt för mycket, därtill har jag för dålig kunskap, men de dubbla monetära systemen är antagligen lönsam för staten men helt förödande för moralen.
Det är naturligtvis stötande att exempelvis hotell-, bar- och restaurangpersonal och taxichaufförer på turistcentra som Varadero med flera ställen på en eller ett par dagar kan tjäna lika mycket som en läkare/arkitekt/mikrobiolog/ingenjör tjänar under en hel månad. (Och det är inte sällan som just de som är verksamma inom turistnäringen också har akademiska meriter och hög kvalificerad utbildning.)
Detta tillsammans med misstankar om korruption urholkar den solidaritet och höga moral som uppenbarligen präglade tiden efter revolutionen och som också gjorde det möjligt att ta sig igenom Periodo Especial under 1990-talet, en tid som krävde stora uppoffringar av det kubanska redan hårt prövade folket och som var ett resultat av Sovjetunionens sammanbrott.
För några år sedan anlitade staten ett hundratal ekonomistuderande att granska bokföringen hos de statliga företagen. Granskningen var mycket framgångsrik och visade på systematiskt fusk och korruption.
Men det finns också en annan typ av korruption, en slags lågintensiv vardagsvariant.
Som jag tidigare skrivet om är transportsystemen helt utan system och präglat av kaos i långt framskridet stadium. Detta trots att det är turistbussarna som dominerar på de kubanska vägarna. Luftkonditionerade moderna långfärdsbussar som transporterar och kör runt den invasion av turister som årligen besöker landet. (Turistnäringen anser vara den största inkomstkällan för den kubanska staten efter förtjänsten av nickelexporten från Moa.) Här hade jag tänkt skriva om hur chaufförerna ofta stannar till på strategiskt valda ställen utefter vägarna i anslutning till restauranger, barer och souvenirbutiker (statliga, naturligtvis). Och om hur personalen på dessa ställen helt ogenerat dubblar priserna och ”glömmer” att lämna kvitto eller att ens slå in det i kassaapparaten. Men jag lämnar det med ekonomin. Den är bedrövlig nog ändå. Man kan bara konstatera att allt för många som arbetar med ”turistvalutan” är uppfinningsrika när det gäller att sko sig själva.


Skrivet den 13 mars:
Min gode vän professorn i Matanzas berättar att många av hans ”elever” jobbar i Varadero och de beskriver de mest fantasifulla sätt att skaffa sig ”extrainkomster” på turismens bekostnad.
I början av 1990-talet under Periodo Especial och när det kubanska folket hade det som värst och när USA ”skruvade upp” blockaden ytterligare, uttryckte Fidel Castro som svar på behovet av att öppna Kuba för turism, såsom det rekommenderades av landets ekonomer (enl. professor H):
Tourism is a necessary evil (El turismo es un mal necesario.)
Är det inte dags att skrota det dubbla monetära systemet? Innan det är för sent!



CIUDAD NUCLEAR
När jag var i Cienfuegos för ett tag sedan bestämde jag mig en dag för att cykla till Juragua eller Ciudad Nuclear, som jag berättat om tidigare. Staden som byggdes för dem som skulle ansvara för driften av det kärnkraftverk som var ett samarbetsprojekt mellan Sovjet och Kuba. Projektet skrinlades när projektet dränerades på pengar i samband med Sovjetunionens kollaps 1991 och lades helt ner 1997.





Ett sätt att ta sig dit är att ta båten till Castillo de Jagua och därifrån cykla vidare. Men osäkerhet med avgångstider m.m. gjorde att jag valde att cykla hela vägen. Det skulle bli ett par mil, hade någon, något svepande sagt.
Vägen till Ciudad Nuclear är inte skyltad men strax utanför Cienfuegos finns en avtagsväg som knappast har sin like på Kuba och som enligt skyltningen leder till en spagettifabrik och ett raffinaderi. Vägen är bred som en aveny, fyrfilig och med en nästan två meter bred blomsterrabatt i mitten. (Ett monument över storslagna förhoppningar?)
Efter cirka tio kilometer slutar emellertid vägen plötsligt och abrupt och förlorar sig i vanlig ”byväg” dåligt underhållen, djupa håligheter och eroderad asfalt. Och inte efter ”ett par” utan först efter drygt 35 eländiga kilometrar är jag äntligen framme vid de övergivna resterna av den reaktorn, som när projektet lades ner var färdig till nästan 90%. Ett grått betongskelett med en kupol som på avstånd (långt avstånd) ser ut som en gigantisk moské. En frusen dinosaurie från det kalla krigets dagar.
Eftersom jag inte är klädd för en längre cykeltur (kortbrallor, t-shirt och flip-flops) och inser jag att jag inte kommer att orka ta mig fram till ”Atomstaden” bestämmer jag mig för att vända vid reaktorn. Samma skumpande väg tillbaka i en flämtande eftermiddagshetta får emellertid konsekvenser. Sportbyxorna jag cyklar i har en innerbyxa av ett tunt nylonnät. Denna innerbyxa blir som sandpapper och skaver och sliter upp hela baken. Jag får något som man skulle kunna kalla för ”apröv”; hela baken är röd och sönderskavd och ser ut som ett chimpansarsel. Sens moral är att alltid använda vadderade cykelbyxor och om man frågar tre kubaner hur långt det är till någon given plats, får man som regel tre olika svar. Tro inte på någon. Kubaner är distansoptimister!




Parque Echevarria, Cardenas



CÁRDENAS DEN 10 MARS
Befinner mig i Cárdenas. Tog mig hit från Jaguey Grande via Jovellanos och Colliseo (för dem som har kartboken framme.) Staden som ligger vid nordkusten och har ca 100.000 invånare är enligt flera reseguider sliten och stadd i ett långt gånget förfall och en iögonfallande motsats till näraliggande lyxiga turistklustret Varadero.
Så här skaldas det i LP:
Threadbare after 50 years of austerity, Cárdenas is Miss Havisham of Cuba: an ageing dowager, once beautiful, but now looking more like a sepia-toned photo from another era. Streets once filled with illustrious buildings have suffered irrevocably since the Revolution, leaving this former sugar port a shadow of its former self.
Jag tycker väl inte att det är fullt så bedrövligt eller också har det restaurerats och fejats en del sedan ovanstående skrevs. Vissa delar, såsom Parque Echevarria är ganska stilfull omgiven av väl restaurerade byggnader i nyklassisistisk stil.
Däremot är det svårt (för att inte säga omöjligt) att orientera sig i staden trots att gatorna är lagda som ett logiskt nätverk med Avenidas i ena riktningen och Calles i den andra. Detta hjälper ju emellertid inte den gästande turisten då det är få gator som har nummer och namn utsatta, dessutom känner de flesta inbyggarna till gatorna vid deras tidigare, gamla namn, vilket ju inte minskar förvirringen.
Jag lyckades dock orientera mig till en Casa Particular i västra utkanten av stan. Och om omgivningen betraktas som sliten och i tilltagande förfall, så gäller det sannerligen inte för Casa Ricardo Dominguez! Så trots den något dystra omgivningen är adressen Calle 12/Avenida 31 eller Palma No 520 (gatans gamla namn) en ouppnåelig lyx för majoriteten av landets befolkning. Fastigheten består av två byggnader, ett ockrafärgat bostadshus med dörrar och fönsterluckor av ädelträ och ett vidlyftigt garage med vidhängande gästrum (där jag bor). Bostaden, liksom gästrummet, är lyxutrustade med italienskt kakel och klinker och sanitetsporslin från USA, romerska pelare, lampor i alabaster. Allt inramat av en pedantiskt välskött trädgård med swimmingpool. En hög mur skyddar från insyn. Det är överdådigt men smaklöst, skulle man kunna säga. (Jämför gärna med Omar och Mimis minimala boende i Cienfuegos från en av de tidigare rapporterna.)


Casa Ricardo


Familjen (två vuxna och ett barn) har dessutom två bilar, en nyinköpt kinesisk Geely och en WV. Ricardo kör dock mest omkring på sin blänkande motorcykel.
Familjen tillhör uppenbarligen den grupp nyrika som tycks blir allt vanligare på Kuba. (Hur de tjänar sina pengar har jag faktiskt inte lyckats lista ut.)
Cárdenas är annars känt för att vara den första elektrifierade staden i Kuba. Det framstår ju då som särskilt märkligt när större delen av stan på kvällen är helt mörklagd. (Mörkt på Kuba betyder svart, kolsvart.) Stadstrafiken består till helt övervägande delen av hästdroskor och cyklar helt utan belysning. Hur de lyckats undvika alla gropar och håligheter och rännstenar som är djupa som krondiken och vattenfyllda och dessutom undvika att köra på varandra är vid sidan om de nyrika en annan förbryllande omständighet.




Hasta Luego

PS. Stannar i Matanzas några dagar innan jag återvänder till Havanna och så småningom Göteborg. Men det kommer antagligen ytterligare en rapport innan det är dags att flyga hem. DS.