Rapport 10: ROTORUA

KIA ORA

Rotorua torsdag den 24 januari

Kom till Rutorua i måndags, men har haft fullt upp med engagerande sightseeing-turer med släktingar här. Men här kommer en uppdatering:

Okoroire söndag den 20 januari

Lämnade Thames i fredags och tog mig via huvudvägen State Hwy 26 till Te Aroha. En tripp på drygt 55 km. Cyklade en ganska tråkig väg fram till läskedryckstaden Paeroa. Sta´n är känd för en läskedryck L&P men som numera tillverkas i Auckland... av CocaCola! Inte desto mindre är stadens symbol en gigantisk läskedrycksflaska. Tog en kaffe och en sandwich innan jag drog vidare till Te Aroha, en klassisk genomfartsstad med en huvudgata kring vilken allt kretsar (vilket kort sagt inte är särskilt mycket, några kafeer, en pub några butiker av variernade slag en fastighetsmäklare, ett informationscenter och en supermarket. Ja, ni har hört det förr!!)

Hittade snart det vackert belägna YHA vandrarhemmet (landets äldsta) som var tomt så när som på motorcyklisten Murray. Han var i drygt 55, från Wellington och på väg till Coromandel. Vi språkade en del och Murray var besviken på utvecklingen i NZ.

-Vi hänger USA i bakhasorna och det kan aldrig vara bra. Det kommer att gå åt helvete, sa Murray och skakade uppgivet på huvét.

Murray och jag fick var sitt fyrbäddsrum eftersom vi var de enda gästerna. Han fortsatte dagen därpå på sin gamla Yamaha medan jag stannade kvar ytterligare en dag och bestämde mig för att dra vidare söderut först idag söndag. Dessutom betalade jag bara NZ$ 19.70 för rummet. Cyklister hade nämligen 2 dollar i rabatt!

Regnmolnen var tunga och grå som metall när jag styrde ut ur ett söndagsöde Te Aroha. Jag följde huvudgatan Whitaker Street ner mot Old Te Aroha Road, den gamla riksvägen, som först skulle ta mig de knappt 50 kilometrarna ner till Matamata. Dagens mål var emellertid det gamla anrika hotellet Okoroire Hot Spring Hotel i Okoroire som låg ytterligare 20-25 km bort.

Dannie, en man i sina bästa år dvs omkring 70, och som tillsammans med hustrun Hellen driver vandrarhemmet i Te Aroha, hade berättat att ”Okoroire för allt i världen är markerad som en plats på kartan, men bortsett från hotellet och dess 9-håls golfbana finns där absolut ingenting.

Jag hade mellertid lyckats reservera ett ”budgetrum” på nämnda hotell för NZ$ 50 där singelrummen annars kostar 95!

Morgonen var kylig och jag hade både fleecetröja och regnjacka på. Endast ett lätt duggregn nådde emellertid ner i dalen, medan ett tungt regn vattnade grönskan utmed Kaimai Range, bergsryggen som skiljer kustbandet från det bördiga slättlanden i de centrala delarna, och vars toppar nu doldes av de täta molslöjor. Inte mycket trafik men min framfart följdes nogsamt av hjordar av kossor som här och där samlats för morgonmjölkningen och som blängde med ett uttryck som skulle kunna tolkas som förvåning. Utan att ha en aning om de utgör dessa kreatur ryggraden i den nyzeländska ekonomin. Murray hade nämligen informerat om att mejeriprodukter är landets stora exportartikel.

När jag passarade Matamata vid middagstid hade det klarnat upp och solen sken intensivt. Nere vi informationsbyrån i-site var det fullt med folk. Mest asiater. De styrande i Matamata vill antagligen helst döpa om sta´n till ”Hobbiton”, eftersom staden stora (och enda!) attraktion numera är inspelningsplasen för den populära Peter Jackson-filmen ”The Hobbits” som ligger i närheten och dit turister i allmänhet och entusiaster i synnerhet bussas ut och där en del av scenografin har lämnas kvar.

-Det är inte värt priset, sa en ur en grupp äldre cyklister i färgglada lycra-outfits som ockuperat ett utekafé i centrum.

När jag framemot eftermiddagen anlände via några snirkliga närmast öde småvägar till Okoroire Hot Spirng Hotel kunde jag konstatera att hotellet faktiskt var allt som fanns i Okoroire möjligtvis med undantag från några vitt utspridda farmer. Det var mycket folk på hotellet. Fullt i baren. Det visade nämligen att hotellet var ett populärt utflyktsmål för motorcykelentusiaster. Några hundratal skinande motorcyklar i spektrats alla färger stod parkerade på hotellets gård och i baren och i ett s.k. ”bike shed” stod hojarnas ägare och lapade öl.

-De är faktiskt ovanligt få idag, sa managern Ron när jag checkade in. Det gråmulna vädret på morgonen gjorde att de är färre än vanligt. Dom kommer huvudsakligen från de omkringliggande städerna Hamilton, Rotorua och Tauranga, sa Ron som hade ett ölglas utrustat med en ringklocka. När det var tomt ringde han i klockan och den kvinnlig bartendern fyllde skyndsamt glaset.

Dagens etapp slutade på 66 km och på kvällen spelade några ungdomar från trakten pool i hotellets bar, drack ett par öl och försvann och kvar till stängningsdags vid niotiden var några äldre vänner till manager Ron och hotellets personal och jag.

I priset för rummt ingck frukost. Det fanns mussli, corn flakes, juice, mjölk, toast, marmelad, kaffe, thé, fruktsallad och dessutom låg framdukat en meny från vilket man fick välja mellan Mixed Berry Pancaces, Eggs Benedict (Pocherade ägg, serverade på ”turkish bread”, spenat samt lax och holandässås), eller French Toast med Bacon eller vad som presenterads som Devilled Kidneys och sist på menyen Okoroire Mixed Grill med korvar och bacon och potatis, svamp och ägg!

(Glöm inte att för rum och frukost btalade jag NZ$ 50 = ca 280 skr!)
Vi var tre frukostgäster, ett amerikanskt par och jag!

Efter att ha klämt i mig denna gigantiska frukost drog jag iväg i morgonsolen med destination Rotorua, en vulkan och stad på ca 60.000 själar marinerade i lukten från bubblande fumeroler och svavelångor. Rotorua är en av landets stora turistdestinationer.

Vägen dit var lite bekväm slätåkning mn efter en plats som kallas Fizgerald Glade bar det uppför i nästan 20 kilometer upp till den högplatå på vilken Rotorua ligger. Det var kämpigt uppför men eftersom distansen bara var knappa 50 km var jag framme redan tidigt på eftermiddagen.

Mötte upp med släktingarna som bor i systerstaden Ngongotaha. (Ni kan ju träna på uttalet till vi hörs nästa gång.) Ngongotaha betyder för övrigt ”Dricka ur en kalebass.”

Jag stannar antagligen här över weekenden och vad beträffar de fortatta planerna är de f.n något oklara. Antagligen blir det sträckan Taupo, Turangi, National Park, Ohakune, Taihape och ner mot Palmerston North. Men jag återkommer. Det kan ni lita på!

/Leif

                               Det kokar och puttrar lite varstans i Rotorua