Det är kyligt, för att inte säga
kallt, när jag lämnar West Wyalong i gryningen. Några telearbetare
som bor på hotellet far iväg samtidigt. Klockan är inte ens sju
och solen har just kapat topparna till den stora bergskedjan i öster.
Jag fortsätter min resa genom att ta Newell Highway mot Forbes
halvannan timma mot nordost. Som jag tidigare nämnt är landskapet
så här i östra delen av Outback ganska odramatisk. Ett fnösketorrt
brunbrännt slätt- och busklandskap kantat av gumtrees. Längre
västerut blir stäpplandskapet öken.
Newell Hwy blir till Sherriff Street
när den passerar genom Forbes och jag kommer dit ungefär samtidigt
som affärerna längs gatan öppnar.
Jag går in på ett kombinerat kafé
och bageri. Det är ett asiatiskt par som driver stället, och jag
erinrar mig vad ägaren av den lilla antikshoppen i Barmedman sa när
jag kommenterade det ökade antalet med asiatisk bakgrund sedan jag var här
i landet tidigare. (När jag var här i slutet av 60-talet och början
på 70-talet talade man oroande om den ”gula faran” - the yellow
peril.)
Han sa:
-Absolutely, asians have come
in a big way and has been of considerable benefit to the country.
They open small businesses and make it successful.
-However,
all the immigrants were necessary for the country, what would such as
place like Griffith a few miles from here in the west be without the
Italians?
Annars är Outback
väldigt “vitt”. Man ser inte särskilt många aboriginer heller
trots att området tillhörde den stora Wiradjuri-stammen innan
europeerna bosatte sig här kring 1830-talet. En av de första som
kom hit gav platsen namnet Camp Hill. Han
konstaterade emellertid att ”man kan inte föreställa sig ett
sämre område,” med tanke på den magra jorden och stora svampiga
våtmarker.
På
1860-talet upptäcktes förekomsten av guld kring Camp Hill och över
30.000 pesoner flyttade hit till gruvfälten som då kallade ”Black
Ridge”. (1865 sköts en av Australiens mest kända bushrangers,
Ben Hall, till döds i eldstrid strax nordväst om staden. Han och
hans gäng hade stulit 77 kg guld och i en närbelägen stad.. Han är
begravd i Forbes kyrkogården där bl.a. den mer kände bushrangern
Ned Kellys syster också ligger begravd.)
Idag lever knappt
7000 personer i Forbes.
Jag lämnar staden när
dess lilla centrum börjar vakna och solen redan står högt på
himmlen.
Nästa
stop blir Parkes ett trettiotal kilometer längre norrut och som också
skapades under guldrushen på 1860-talet. Numera är det en
slumande idyll och endast känd för “the Dish” ett radioteleskop
strax utanför staden, som bl.a. spelat huvudrollen i en film. Filmen
”The Dish” byggde något löst på den roll teleskopet spelade
under Apollo11- månlandningen 1969.
Peak Hill
Det syns tydligt när
man passerar de små städerna i the Outback att de sakta håller på
att dö bort. Många av affärslokalerna i de små städernas centrum
står tomma. Tydligast är detta i Peak Hill norr om Parkes och en av
dessa många städer poppade upp under guldrushens dagar. Ett tiotal
butiker ligger utefter Casswell Str som Newell Hwy heter de cirka 400
meterna genom sta´n. De flesta står tomma.
Peak Hills
antikhandel är också stan´s information centre. Där finns också
en liten supermarket som drivs av en indier och ett litet kafé där
det sitter två damer och dricker kaffe. För övrigt ser jag inga
människor bortsett från två grabbar som sitter på Club House pub
och dricker dagens första öl. De har vidbrättade hattar som är
svarta av svett kring svettbandet. Den ene som kallar sig Ryan
har en rödrutig s.k. bush shirt. Han rullar en cigarett och går ut
i solen och röker. Det luktar rått inne på puben och jag följer
Ryan ut i solskenet. Han jobbar med bevattning, berättar han. Och
när jag frågar om stan håller på att dö säger han att det är
bara gamlingar kvar.
Ryan är mellan fyrtio
och femtio och huden på händerna är brunt och grovt som läder.
Kvinnan i den
gigantiska antikbutiken i hörnet av Casswell och Mingeloo Str
berättar att den gamla guldgruvan bara ligger ett hundratal meter
längre upp på gatan. Medan hon stickar vidare på koftan eller vad
det nu var går till gruvan i den dallrande hettan som får asfalten
att flyta. Jag är ensam på stigen “the open goldmine heritage
trail” som är utmärkt kring det gigantiska öppna gruvschaktet
som skiftar färg från gult till brunt, rött och grönt. Man
behöver inte mycket fantasi för att inse vilket slit och vilka
umbäranden det måste ha inneburit för de som arbetat i gruvan.
Knappt 900 lever idag i Peak Hill och
dess närmaste omgivningar. Mest gamlingar, om man får tro Ryan.
Jag tar omvägen via Narromine till
storstaden Dubbo där jag övernattar. Jag hyr en on-site-cabin,
vilket vi skulle kalla camping-stuga, på en Holiday Parc.
Jag är lite osäker på om jag ska ta
vägen via Mudgee till Bathurst och Lithgow ner tillbaka till Sydney.
Det betyder att jag i så fall kör via Blue Mountains tillbaka till
kustbandet. Eller om jag ska välja att köra via Dunedoo och Meriwa
ner till Cessnok och Hunter Valley.
Hunter Valley
Om man läser reklambrochyrer om Hunter
Valley skulle man kunna tro att det väsentligaste som kommer
därifrån är vin. Fel!
Den viktigaste produkten från Hunter
Valley-regionen är kol!
Hunter Valley har mest gjort sig känt
som ett av Australiens i särklass främsta vindistrikt tillsammans
med Barossa Valley i Sydaustralien.
”Dont underMine us” står det på
en stor skylt utanför entren till en av de stora vingårdarna mellan
Denman och Singleton i Upper Hunter Valley.
Mellan den planterade raden av gumtrees
kan man skönja det av gruvdriften förrödda landskapet. Det är
stora gigantiska dagbrott.
Så här står det i Wikipedia:
”The most important economic activity in the valley is coal mining, mostly for export.
There is increasing tension between the coal mining industry and some
other industries (läs vin-producenter) because of the environmental
impacts of coal mining including dust, water usage, water
contamination, and destruction of agricultural land, and the impact
of coal trucks on local and regional roads.”Jag stannar två nätter på det alldeles utmärkta vandrarhemmet i Cessnok. Utanför rumsfönstret växer klasar av Semiliondruvor.
På vägen tillbaka till Sydney stannar jag i stål- och kolstaden Newcastle, som jag besökte som sjöman redan 1956. Nu har för allt i världen stålugnarna slocknat för gott men stan är fortfarande världen största utskeppningshamn av kol.
Det blåser en hård kall vind från Stilla Havet när jag kommer dit, vilket inte hindrar surfarna (tvärt om) att utmana de gigantiska brottsjöarna.
Tilbaka i Sydney konstaterar jag att Australien är två världar – en överbefolkad storstadsvärld (och är snarlik andra storstäder i världen) och en öde värld befolkad av de få som bor och lever i ”the Outback.” En värld som långsamt håller på att försvinna.
I Glebe, det transplanterade engelska idyllien med sina små victorianska hus, med näpna planteringar är det marknad den lördag jag återkommer. Det är mycket ”peace, love and understanding” samt BUSSINES.
Verklighetens Australien!?
Nja, jag tror jag avslutar denna sista rapport med en text från musikalen ”Bran New Dea” av Jimmy Che från 70-talet:
There is nothing I would rather be
than to be an Aborigine
and watch you take my precious land away
or nothing give me
greater joy than to
watch you fill each girl and boy
with superficial existentional shit.
Hälsningar
Leif
Posts
No comments:
Post a Comment