Raul Castro and the New Cuba

Biblioteket här i Göteborg har nyligen köpt in två "nya" böcker om Kuba. Jag läser dem för närvarande och hoppas inom kort kunna presentera recensioner av dem. Den kanske mest intressanta är den som nämns i rubriken ovan. Den är skriven av den amerikanske juristen Harlan Abrahams tillsammans med kubanen - men den nu i USA verksamme - Arturo Lopez-Levy.
Boken kom ut 2011 men dessvärre förefaller som den är skriven före Kubanska Kommunistpartiets senaste kongress i april förra året, då det ju beslutades om en rad anmärkningsvärda förändringar.

Den andra boken är en kulturhistorisk skildring av "the Athens of Cuba" Matanzas med rubriken Matanzas - "The Cuba Nobody Knows." Den är skriven av Miguel E. Bretos, som lämnade hemstaden Matanzas och Kuba redan ett par år efter revolutionen 1959. Enligt baksidestexten är han "...retired senior scholar from the Smithsonian Institutions's National Portrait Gallery...".

mvh
/Leif

THE ISLAND THAT DARED

För de som ämnar besöka Kuba vill jag rekommendera irländskan Devla
Murphys bok: The Island that Dared, med underrubriken: Journeys in Cuba.
Jag skulle till och med våga påstå att det är oumbärlig för den som skall besöka Kuba!
Dervla Murphy är känd i den anglosaxiska världen för sina reseberättelser. Hon blev först uppmärksammad när hon vintern1963, drygt trettio år gammal cyklade från Irland till Indien, som hon skildrat i boken Full Tilt: Ireland to India With a Bicycle

Hon är omkring 75 år när hon gör tre resor till Kuba. De första tillsammans med en dotter och tre barnbarn mellan sex och tio år. De vandrar runt på östra delen av ön och sover ofta under bar himmel!
Dervla Murphy gör sedan ytterligare två resor där hon inte bara vandrar mellan byarna
och träffar ”vanligt” folk, hon tar också kontakt med ”dissidenter” av olika kaliber.
Så ni som är intresserade av Kuba läs Devla Murphys: THE ISLAND THAT DARED! Den finns att köpa för omkring hundralappen på såväl Adlibris som Bokus.

KUBA 2011 / CUBA 2011

Hej
Om du går in på min hemsida kan du ladda ner samtliga Kubarapporter från resan 2011 som pdf-fil, oredigerat men i kronologisk ordning! Klicka här!

KUBARAPPORT 11

Havanna fredag den 18 mars.

Tillbaka i Havanna där man går över till sommartid natten till söndag.

Här i Havanna blir jag ytterligare påmind om de minst sagt bisarra effekterna av det dubbla penningsystemet. Här kan plötsligt en tredjeklassens ”pesosylta” (förlåt uttrycket) plötsligt förvandlas till stans i särklass dyraste restaurang!!!
För att få en mjuk övergång till ”turistköket” letade jag efter en restaurang som kubanerna föredrar och äta Comida Criolla (Creole food), dvs. Sopa de Frijoles (kubansk bönsoppa) lite kokt yuca, boniato och en bit porco, gärna i den sås som kallas mojo. I den mörka nedre delen av paradgatan Prado hittade jag restaurangen Prado 264, dåligt upplyst och något dold i kvällsmörkret. Visst var restaurangen frekventerad av habaneros men var både ofräsch och något sliten och någon soppa fanns det naturligtvis inte. Det slutade med att jag beställde en lökpizza, av den enkla sort/kvalitet som man på gatan dagtid säljer för ca 10 peso (mindre än 5 kr) – ost och tomatsås på en brödbotten.



På Prado 264 betalade kubanerna drygt 7 peso för pizzan men jag fick betala 25 gånger så mycket, nämligen 7 CUC, dvs. 7 dollar alltså ca 50 kr!!!
Hela notan gick på 13 cuc (inkl. två öl.) För det priset hade jag kunna få en professionell pizza och en halv flaska italienskt rödvin på en välkänd förstklassig italiensk restaurang något längre upp på samma gata.
Shit happens!



Professor Humberto


Me Casita
En annan extrem är restaurangen Me Casita i området La Jaiba i östra delen av Matanzas. Restaurangen är specialiserad på nötkött (slakteriet ligger i närheten) och är inrymd i en före detta villa. När villans ägare lämnade landet i början av 60-talet exproprierades fastigheten och de styrande beslöt göra om den till en lunchrestaurang. Professor Humberto äter som regel lunch här varje dag och tillsammans beställde vi tre portioner bistec, två tomatsallad, rice and beans (congri), papa frita och två portioner Sopa de Frijoles. Det kalaset gick på 47 peso, dvs. knappt två cuc lika med 15 kr!



Geraldo

På Me Casita träffade jag också 90-årige Geraldo. Om ni trodde att cowboys och boskapstjuvar tillhörde pojkboksromantiken så hade ni fel. Geraldo är ”stor” småbrukare och driver med nötboskap.
-Härom natten, berättar Geraldo hade ett gäng beridna gossar tagit sig in på ”ranchen” och lagt beslag på två kor.
De hade drivit korna några kilometer till en väntande lastbil och försvunnit i nattmörkret.
Geraldo har ett flertal av sina barn boende i Miami.
-Dom försöker på olika sätt få mig att flytta dit, men jag trivs bra här på Kuba.

Matanzas - Havanna 110 km
Kom hit idag efter att ha avverkat distansen Matanzas – Havanna i två etapper. Två lätta medvindsetapper som bekräftar vad jag tidigare uttryckt, nämligen att Kuba skall cyklas från öster. Första etappen var till campismo Los Cocos drygt 40 km från Matanzas. Var där redan sent på förmiddagen och checkade in i en bungalow till priset av 12 cuc. På stället fanns förutom en stor swimingpool också en cafeteria med ett hyggligt utbud (pizza och bocaditos) som skulle betalas i peso (en bocadito med tortilla natural, två peso!) Dessutom en restaurang med ett ganska magert utbud (endast friterad kyckling med congri och sallad) som skulle betalas i cuc.



Efter att ha svalkat av mig middagsvärmen i badpoolen tog jag en promenad på den långa sandbeachen. Helt öde. (Man väntade sig att vilket ögonblick som helst skulle Robinson Crusoe dyka upp.) Men vissa lämningar, ölburkar, romflaskor och en massa plastskräp, tydde på att någon varit där tidigare.
Eftersom det blåste utav helvete, valde jag att ta ett dopp i en liten lagun som naturen själv format. Vattnet var som kristall, inbjudande om än något ljummet.

Dagens etapp från Los Cocos till centrala Havanna ”blåste” jag över på några timmar, trots ett besvärande skavsår i baken. Drygt 70 km längs nordkusten och Via Blanca och Malecon fram hit till Lealtad, där Yali på Casa Miriam berättade att hon inte hade någon plats förrän i övermorgon (då jag hade planerat anlända och därför bokat rum). Hon ordande dock ett boende strax intill (se nedan.)




Havanna
Området där jag bor i Havanna, Vedado/Centro Havana, ligger på lagom avstånd från de turisttäta delarna Havana Vieja eller det amerikanerna på Casa Miriam kallar Downtown Havana. Gatan heter Lealtad och skär genom stan från Malecon i norr till trafiktäta Zanja i söder. Rakt genom Centro Havana med alla sina smala gator med minimala trottoarer men med en tidvis intensiv och bolmande biltrafik.
Jag bor tillfälligt på Casa Verde på Lealtad 208, men flyttar snart till Casa Miriam, som ligger vägg-i-vägg på 206:an och där jag har min cykelkartong och lite andra prylar.




Maraton de Esperanza

Lördag den 19 mars.
Om festligheterna i Santiago de Cuba var att likna med Göteborgskalaset var dagens ”Maraton de la Esperanza” med start utanför Capitolio och Sala Kid Chocolate att likna vid Stockholm Maraton eller Göteborgsvarvet. Tävlingen som hålls till minnet av kanadensaren Terry Fox är varken maraton eller ett anmärkningsvärt långt lopp. Man springer Prado ner till Malecon och tillbaka till startplatsen. Mycket folk deltog, mest ungdomar men också en hel del handikappade liksom representanter från Barrio Chino (Havannas Chinatown). Segrare blev en ung kille med rastafarifrisyr med en blåvitrandig tröja med Argentina på ryggen. Maraton de Esperaza förefaller vara en tävling med massor av entusiasm men väldigt lite tight lycra!



(Jag känner inte särskilt mycket till nämnde Terry Fox, men han har uppenbarligen inspirerat massor av Habaneros. Terry Fox var en långdistanslöpare som drabbades av cancer och fick ett ben amputerat men kämpade vidare som löpare. Därför fokuserar Maraton de Esperanza - Hoppets Maraton – främst på handikappade. Terry Fox var kanadensare och vad jag förstår besökte han aldrig Kuba.)

Partido Comunista de Cuba
Många kubaner har stora förhoppningar på PCC:s sjätte kongress som hålls i mitten av april. Som jag tidigare skrivit kommer drygt 250 mer eller mindre definierade hantverk och sysselsättningar att göras tillgångliga för privat initiativ.
De lanserade förändringarna är en konsekvens av att man vill minska statens utgifter och göra sig av med någon miljon anställda i statlig tjänst.
Många här tror också att hus och lägenheter kommer att bli föremål för öppen handel något som nu endast sker på den ”svarta marknaden”.
Det är tveksamt om förändringarna är en medveten strategi som siktar till att stärka socialismen eller en eftergift för starka kommersiella krafter.
Ja, Kuba har en lång väg att gå. Frågan är om landets ledning får med sig det kubanska folket på den vägen.

Hasta luego
/leif

KUBARAPPORT 10

KUBARAPPORT 10
Om ekonomi, solidaritet och Graham Greene

OBS. Denna gång blir det en mix av lite av varje. Jag har i det längsta försök undvika att kommentera den förbannade kubanska ekonomin. Ett slags dubbelt penningsystem där de som avlönas i den cubanska valutan Moneda National (vilket egentligen är i stort sett samtliga kubaner) har en mycket begränsad och delvis ransonerad tillgång på varor (ofta med låg kvalitet) medan de som har tillgång till den Convertibla valutan – Cubansk dollar eller CUC – erbjuds en helt obegränsad tillgång till ALLA slags varor! (Detta gäller huvudsakligen de som arbetar inom den turistinfekterade industrin.)
I nedanstående rapport tar jag emellertid upp något om just ekonomin. Inte särskilt välskrivet och det är mera ett uttryck för indignation och frustration än av analys.
Matanzas den 13 mars
/leif
================================================================


SANTIAGO DE CUBA
En natt 1957 trängde en kommandostyrka ur diktatorn Batistas armé in i ett hem i Santiago de Cuba och kidnappade tre systrar, åtta, nio och tio år gamla; en konsekvens av att fadern slutit sig till Fidel Castros rebeller i närliggande Sierra Maestra. De var fortfarande iklädda pyjamas när de fördes bort för att hållas som gisslan i en militärbarack.

Så här skildrar Graham Greene händelsen:
“The next morning I saw the Revolution of the children. The news had reached the schools. In the secondary schools the children made their own decision – they left the schools and went on the streets. The news spread. To the Infants´ School the parents came and took away their children. The streets were full of them. The shops begun to put up their shutters in expectations of the worst. The army gave away and released the three little girls. They could not turn fire hoses on the children in the streets as they had turned them on their mothers, or hang them from lampposts as they would have hanged their fathers. What seems strange to me was that no report of the children’s revolt ever heard in Time – yet their correspondent was there in the city with me.”

TVÅ VALUTOR URHOLKAR MORALEN
Beträffande medierna har ju inte mycket ändrats! Däremot blir man fundersam när det gäller solidariteten och moralen. Jag ska inte fördjupa mig i den kubanska ekonomin allt för mycket, därtill har jag för dålig kunskap, men de dubbla monetära systemen är antagligen lönsam för staten men helt förödande för moralen.
Det är naturligtvis stötande att exempelvis hotell-, bar- och restaurangpersonal och taxichaufförer på turistcentra som Varadero med flera ställen på en eller ett par dagar kan tjäna lika mycket som en läkare/arkitekt/mikrobiolog/ingenjör tjänar under en hel månad. (Och det är inte sällan som just de som är verksamma inom turistnäringen också har akademiska meriter och hög kvalificerad utbildning.)
Detta tillsammans med misstankar om korruption urholkar den solidaritet och höga moral som uppenbarligen präglade tiden efter revolutionen och som också gjorde det möjligt att ta sig igenom Periodo Especial under 1990-talet, en tid som krävde stora uppoffringar av det kubanska redan hårt prövade folket och som var ett resultat av Sovjetunionens sammanbrott.
För några år sedan anlitade staten ett hundratal ekonomistuderande att granska bokföringen hos de statliga företagen. Granskningen var mycket framgångsrik och visade på systematiskt fusk och korruption.
Men det finns också en annan typ av korruption, en slags lågintensiv vardagsvariant.
Som jag tidigare skrivet om är transportsystemen helt utan system och präglat av kaos i långt framskridet stadium. Detta trots att det är turistbussarna som dominerar på de kubanska vägarna. Luftkonditionerade moderna långfärdsbussar som transporterar och kör runt den invasion av turister som årligen besöker landet. (Turistnäringen anser vara den största inkomstkällan för den kubanska staten efter förtjänsten av nickelexporten från Moa.) Här hade jag tänkt skriva om hur chaufförerna ofta stannar till på strategiskt valda ställen utefter vägarna i anslutning till restauranger, barer och souvenirbutiker (statliga, naturligtvis). Och om hur personalen på dessa ställen helt ogenerat dubblar priserna och ”glömmer” att lämna kvitto eller att ens slå in det i kassaapparaten. Men jag lämnar det med ekonomin. Den är bedrövlig nog ändå. Man kan bara konstatera att allt för många som arbetar med ”turistvalutan” är uppfinningsrika när det gäller att sko sig själva.


Skrivet den 13 mars:
Min gode vän professorn i Matanzas berättar att många av hans ”elever” jobbar i Varadero och de beskriver de mest fantasifulla sätt att skaffa sig ”extrainkomster” på turismens bekostnad.
I början av 1990-talet under Periodo Especial och när det kubanska folket hade det som värst och när USA ”skruvade upp” blockaden ytterligare, uttryckte Fidel Castro som svar på behovet av att öppna Kuba för turism, såsom det rekommenderades av landets ekonomer (enl. professor H):
Tourism is a necessary evil (El turismo es un mal necesario.)
Är det inte dags att skrota det dubbla monetära systemet? Innan det är för sent!



CIUDAD NUCLEAR
När jag var i Cienfuegos för ett tag sedan bestämde jag mig en dag för att cykla till Juragua eller Ciudad Nuclear, som jag berättat om tidigare. Staden som byggdes för dem som skulle ansvara för driften av det kärnkraftverk som var ett samarbetsprojekt mellan Sovjet och Kuba. Projektet skrinlades när projektet dränerades på pengar i samband med Sovjetunionens kollaps 1991 och lades helt ner 1997.





Ett sätt att ta sig dit är att ta båten till Castillo de Jagua och därifrån cykla vidare. Men osäkerhet med avgångstider m.m. gjorde att jag valde att cykla hela vägen. Det skulle bli ett par mil, hade någon, något svepande sagt.
Vägen till Ciudad Nuclear är inte skyltad men strax utanför Cienfuegos finns en avtagsväg som knappast har sin like på Kuba och som enligt skyltningen leder till en spagettifabrik och ett raffinaderi. Vägen är bred som en aveny, fyrfilig och med en nästan två meter bred blomsterrabatt i mitten. (Ett monument över storslagna förhoppningar?)
Efter cirka tio kilometer slutar emellertid vägen plötsligt och abrupt och förlorar sig i vanlig ”byväg” dåligt underhållen, djupa håligheter och eroderad asfalt. Och inte efter ”ett par” utan först efter drygt 35 eländiga kilometrar är jag äntligen framme vid de övergivna resterna av den reaktorn, som när projektet lades ner var färdig till nästan 90%. Ett grått betongskelett med en kupol som på avstånd (långt avstånd) ser ut som en gigantisk moské. En frusen dinosaurie från det kalla krigets dagar.
Eftersom jag inte är klädd för en längre cykeltur (kortbrallor, t-shirt och flip-flops) och inser jag att jag inte kommer att orka ta mig fram till ”Atomstaden” bestämmer jag mig för att vända vid reaktorn. Samma skumpande väg tillbaka i en flämtande eftermiddagshetta får emellertid konsekvenser. Sportbyxorna jag cyklar i har en innerbyxa av ett tunt nylonnät. Denna innerbyxa blir som sandpapper och skaver och sliter upp hela baken. Jag får något som man skulle kunna kalla för ”apröv”; hela baken är röd och sönderskavd och ser ut som ett chimpansarsel. Sens moral är att alltid använda vadderade cykelbyxor och om man frågar tre kubaner hur långt det är till någon given plats, får man som regel tre olika svar. Tro inte på någon. Kubaner är distansoptimister!




Parque Echevarria, Cardenas



CÁRDENAS DEN 10 MARS
Befinner mig i Cárdenas. Tog mig hit från Jaguey Grande via Jovellanos och Colliseo (för dem som har kartboken framme.) Staden som ligger vid nordkusten och har ca 100.000 invånare är enligt flera reseguider sliten och stadd i ett långt gånget förfall och en iögonfallande motsats till näraliggande lyxiga turistklustret Varadero.
Så här skaldas det i LP:
Threadbare after 50 years of austerity, Cárdenas is Miss Havisham of Cuba: an ageing dowager, once beautiful, but now looking more like a sepia-toned photo from another era. Streets once filled with illustrious buildings have suffered irrevocably since the Revolution, leaving this former sugar port a shadow of its former self.
Jag tycker väl inte att det är fullt så bedrövligt eller också har det restaurerats och fejats en del sedan ovanstående skrevs. Vissa delar, såsom Parque Echevarria är ganska stilfull omgiven av väl restaurerade byggnader i nyklassisistisk stil.
Däremot är det svårt (för att inte säga omöjligt) att orientera sig i staden trots att gatorna är lagda som ett logiskt nätverk med Avenidas i ena riktningen och Calles i den andra. Detta hjälper ju emellertid inte den gästande turisten då det är få gator som har nummer och namn utsatta, dessutom känner de flesta inbyggarna till gatorna vid deras tidigare, gamla namn, vilket ju inte minskar förvirringen.
Jag lyckades dock orientera mig till en Casa Particular i västra utkanten av stan. Och om omgivningen betraktas som sliten och i tilltagande förfall, så gäller det sannerligen inte för Casa Ricardo Dominguez! Så trots den något dystra omgivningen är adressen Calle 12/Avenida 31 eller Palma No 520 (gatans gamla namn) en ouppnåelig lyx för majoriteten av landets befolkning. Fastigheten består av två byggnader, ett ockrafärgat bostadshus med dörrar och fönsterluckor av ädelträ och ett vidlyftigt garage med vidhängande gästrum (där jag bor). Bostaden, liksom gästrummet, är lyxutrustade med italienskt kakel och klinker och sanitetsporslin från USA, romerska pelare, lampor i alabaster. Allt inramat av en pedantiskt välskött trädgård med swimmingpool. En hög mur skyddar från insyn. Det är överdådigt men smaklöst, skulle man kunna säga. (Jämför gärna med Omar och Mimis minimala boende i Cienfuegos från en av de tidigare rapporterna.)


Casa Ricardo


Familjen (två vuxna och ett barn) har dessutom två bilar, en nyinköpt kinesisk Geely och en WV. Ricardo kör dock mest omkring på sin blänkande motorcykel.
Familjen tillhör uppenbarligen den grupp nyrika som tycks blir allt vanligare på Kuba. (Hur de tjänar sina pengar har jag faktiskt inte lyckats lista ut.)
Cárdenas är annars känt för att vara den första elektrifierade staden i Kuba. Det framstår ju då som särskilt märkligt när större delen av stan på kvällen är helt mörklagd. (Mörkt på Kuba betyder svart, kolsvart.) Stadstrafiken består till helt övervägande delen av hästdroskor och cyklar helt utan belysning. Hur de lyckats undvika alla gropar och håligheter och rännstenar som är djupa som krondiken och vattenfyllda och dessutom undvika att köra på varandra är vid sidan om de nyrika en annan förbryllande omständighet.




Hasta Luego

PS. Stannar i Matanzas några dagar innan jag återvänder till Havanna och så småningom Göteborg. Men det kommer antagligen ytterligare en rapport innan det är dags att flyga hem. DS.

KUBARAPPORT 9

Behovet av en historia
För Kubas ledning är det angeläget att hålla landets moderna historia vid liv. Att visa på ett Kuba före revolutionen, med en stor svältande illitterat befolkning styrd av en diktator i händerna på den amerikanska maffian, förändrats till nuvarande tillstånd, som det uttrycks av den kubanske filosofen, historikern, diplomaten och den tidigare pop-sångaren Juan Antonio Blanco:
There is no certain victory for the Revolution. Lloyds of London would not offer an insurance policy on this prospect. But its victory – which means preserving independence and social justice within a framework of ethical solidarity – is still possible… Cuba cannot – if it wishes to survive – being a museum for dying socialism, but neither can be the pastiche of Latin America’s tragedy. Cuba has the human and the material potential to become a successful social laboratory for a new model of authentically human and sustainable development. If it is possible to ’reinvent’ socialism anywhere, then the conditions for doing that exist on this island.
I Sverige är det antagligen tvärt om. De flesta partier ser helst att dess tidigare historia stuvas undan och glöms bort. Men det kan ju vara nyttigt att minnas de borgerliga partiernas bruna, rasistiska förflutna med en iögonfallande vurm för det hitleristiska Tyskland. Socialdemokraterna som för allt i världen inte vill förknippas med de marxistiska arbetarklassideal som en gång formade partiet. Inte heller önskar Vänsterpartiet att bli ihågkommet för sina kommunistiska rötter. (Partiets hållning i Kubafrågan är också uttryck för en monumental okunnighet och en patologisk skräck att förknippas med allt som kan uttryckas som socialism och/eller marxism.)


Därför firas på Kuba nästan varje dag någon historisk händelse. Om det var detta som var orsaken till den gångna helgens gigantiska Fiesta på halvkilometer långa och breda avenidan Garzon i närheten av Plaza de Martes låter jag vara osagt. Men hela gatan hade förvandlats till ett festivalområde väl i klass med Göteborgskalaset. Alla restauranger hade flyttat ut sina pinaler och röken stod tät kring fritöser, koleldade grillar, stekbord och majspoppare. Det internationella köket fick stå tillbaka för Comida Criolla – helstekt gris, friterade fläsksvålar, pollo grille och asado, kokt, stekt och friterad banan. Nedsköljt med refresco: tuKola, Naranja, Limon eller cerveza: Mayabe, Caciqe, Hatuey, Brujas. Eftersom inte festligheterna riktade sig till Santiagos turister, var det Moneda National som gällde.
(Själv åt jag Pollo Asado med friterad platano och en iskall Mayabe. Pris 35 peso, dvs. ca 10-12 kr!) Tog sedan en helado för en peso!

Santiago de Cuba
Tyvärr kan jag inte ge någon initierad skildring av själva staden. Därtill är den alltför stor och jag för okunnig och dåligt påläst. Jag försöker som regel undvika stadens mera centrala delar. Som turist där blir man ständigt uppvaktad av jineteros som försöker sälja in olika (för mig) ointressanta tjänster eller produkter (oftast cigarrer som är tjuvgods eller av dålig kvalitet.)Jag upptäcker också på mina promenader att elegansen flagnar betänkligt med avståndet till stadens centrum.





Parque de Céspedes kan dock anses vara stadens centrum och omges av Hotel Casa Granda (ni vet där Graham Greene satt med en iskall på terrassen och betraktade den gryende revolutionen,) Catedral de Nuestra Señora de la Asunción, på vars plats en kyrka legat sedan 1520-talet. Mitt emot hotellet ligger för allt i världen en bank i modern betongarkitektur men här kunde Graham Greene också betrakta landets äldsta (?) byggnad, Casa de Diego Velásquez var residens för öns första styrande conquistador och tog fjorton år (1516-1530) att bygga. Den fortliknande stenbyggnaden är översållad av snickarglädje, träbalkonger och fönsterluckor.
Så här beskriver Brendan Sainsbury själva torget/parken:
If there is an archetype for romantic Cuban street-life, Parque Céspedes is it! A throbbing kaleidoscope of walking, talking, hustling, guitar-strumming humanity… Old ladies gossip sagely on shady park benches, a guy in panama hat drags his depilated double bass towards the Casa de la Trova while sultry senoritas in skin-tight lycra flutter their eyelashes at the male tourists on the terrace of Hotel Casa Granda… Man kan tillägga är på eftermiddan, kvällen blir parken också populär lekplats för barn och unga som gamla, kvinnor som män som samlas kring flera schackbord.





Jag hade bestämt mig för att stanna ett par dagar, det blev tre. Jag hade nämligen gjort klart att övernatta på en Campissmo i Carleton Blanco, som av reseguiderna ansågs som en av Kubas bästa och en förstklassig övernattning… 22 bungalows sleeping two or four… which is one of Cubamar´s top picks (LP.)
Eftersom det var fullbokat t.o.m. lördag drog jag tidigt på söndags morgon. Efterhand som jag avverkat några tiotals kilometer upptäckte jag att vägen blev allt sämre för att någon halvmil före Carleton helt bli grusväg med grov sten, jävligt ojämn och påfrestande för handlederna.
Inte heller höll campissmon vad turistguiderna lovat; bungalowerna var ganska slitna, ofräscht och inte särskilt rent, med flagnande färg, lukt av mögel och trista som ett logement.
Gick upp halv sex påföljande morgon för att komma iväg så tidigt som möjligt för att hinna fram till nästa övernattning, campissmo La Mula. (När jag 2006 hade för avsikt att cykla Costa Sur omintetgjordes det av att La Mula var stängt och vägen bitvis helt bortspolad p.g.a. orkanen Dennis.)





Jag skumpade iväg och kom fram till Motel Guama efter ca fyrtio kilometer. Odometern visade då på 13 km/tim i medelhastighet på den grova grusvägen. Jag skulle inte hinna fram till La Mula innan mörkret och insåg att med den hastigheten och med värkande handleder skulle jag utsätta mig för risken att hamna i tidsnöd. Jag valde att övernatta på motellet och att nästa dag börja återfärden mot Santiago. Antagligen gjorde jag också ett misstag att cykla sträckan medsols. Bäst hade antagligen varit att utgå från Bayamo och cykla mot Manzanillo och fortsätta utefter kusten mot Santiago. Dels slipper man den oftast hårda motvinden på nordsidan av Sierra Maestra, som är tuff nog ändå med ett flertal ganska branta höga backar och dessutom är det en absolut fördel att avsluta den vueltan i Santiago. Ty om man valt att återvända härifrån med buss kan man vara säker på att få med cykeln, vilket inte är så självklart om man avslutat i Bayamo.
Costa Sur – inbjudande smaragdgröna beacher och… This is without doubt one of the most breathtaking routes in Cuba, if not the Caribbean (LP.)

Tyvärr lyckades jag alltså inte ens ta mig de knappt 100 kilometrarna till Uvero, där Fidel och hans rebeller 1957 gjorde sin första framgångsrika attack mot Batistadiktaturen. Det hade väl varit något att fira?!







Hasta luego
leif

KUBARAPPORT 8

KUBARAPPORT 8
Santiago de Cuba fredag 25 februari

Vanligtvis brukar jag ta en promenad framåt kvällskvisten någon eller några timmar innan solen går ner. Om bilder ska tas görs det lämpligen då (eller på morgonen). Middagssolen är nämligen inte bara het och brännande utan bleker färger och delar in världen i en ljus och en korpsvart del.
När jag häromkvällen tog min fotopromenad insåg jag klart och tydligt hur otidsenligt och efterblivet Kuba ändå är! Jag fann nämligen att i takt med att trafiken glesnade övertogs gatorna av barn och ungdomar som lekte!
Olika kulspel och ”gömme” som vi kallade det förr (vad det kallas idag vet jag inte). Och några småtjejer hade bildat en danstrupp och övade till det skrällande ljudet av en kassettbandspelare. I hemmasydda små färgglada kjolar och blusar dansades marengue och rumba så dammet yrde. Andra satt med kritor och papper och tecknade och målade. De något äldre spelade bollspel, huvudsakligen pelota (baseball) eller fotboll.

(Läste delar av en krönika i Aftonbladet för ett par dar sedan av Elizabeth Höglund där hon beskrev hur svenska ungdomar alltmera sällan umgås annat än via Facebook eller andra communities i Cybervärlden.)





Trinidad är sannerligen på gott och ont. Det är en i flera avseenden en fascinerande stad och det är naturligtvis ingen tillfällighet att den finns med på UNESCOS världsarvslista. (Jag talar då om den ”historiska” delen av stan, det finns ett annat Trinidad också!) Men stan kryllar av turister vilket gör att mycket av det kubanska får vika ner sig för en ”global” anpassning – maten som serveras på de flesta restauranger kunde lika gärna ha avätits i Säffle eller Hudiksvall och den ”kubanska” underhållning på Casa Musica kunde ha lirats av en indonesisk lågprisorkester. (Lite hårddraget kanske, men jag hoppas ni förstår vad jag menar.)
Jag har därför blivit lite av en ”motvalls kärring!” Jag undviker det mest iögonfallande turistiska. Jag sitter t.ex. helst inte som Graham Green gjorde på sin tid på den eleganta terrassen till Hotel Casa Granda sippar söta romdrinkar och något snett uppifrån tittar ut över Parque Cespedes i Santiago. Jag undviker (helst) den mat som bär spår av turistanpassning och kaffet dricker jag gärna hemma hos folk.




Turismen drar också med sig annat som inte är särskilt bra. Trinidad är den enda plats där jag inte känner mig helt säker. Det är också det enda ställe där jag råkat ut för ficktjuvar! (OK jag blev av med en kamera i Havanna 2006!) I fjol när jag besökte stan firades något (som jag inte minns) och hela stan festade. I kön till ett typ ”öltält” kände jag att någon pressade sig emot mitt ena ben och kände att någon krafsade i en av fickorna. Jag fik in en nacksvingskoppling på grabben och i hopp om att någon av de många som stod i närheten skulle ingripa tittade jag vädjande omkring mig. Inte en reaktion! Jag fick släppa killen och det var nog bra det för att kriminalitet riktad mot turister straffas mycket hårt på Kuba och dessutom hade jag bara toalettpapper i fickan!

Dervla Murphy skriver i boken jag nämnt flera gånger att: … socialismen har egenheten att plocka fram det sämsta hos arkitekterna. (fritt översatt.)
Vi som rest en del i forna Östeuropa kan bekräfta att det inte är en överdrift. Så här kan det t.ex. låta i Lonely Planets alldeles utmärkta Cuba-guide elegant skriven av Brendan Sainsbury beträffande Hotel Guacanayabo i Manzanillo:
”The cheapest and most austere of Izlasul´s Cuban hotels, the Guacanayabo looks like a tropical reincarnation of a Gulag camp. The fake flamingos in the lobby fail to lighten up the mood, although the staff tries its best. Rooms are badly lit, if relatively clean, and the restaurant’s awaiting a visit from Gordon Ramsey’s Kitchen Nightmares.”

Tar man sig en cykeltur till den nyare (modernare?) delen av staden överraskas man av en sovjetinspirerad betongarkitektur långt med långt ifrån de extravaganta interiörer man hittar i de tidigare kaffe- och sockerbaronernas bostäder i stadens centrum. (Det finner man å andra sidan inte heller i de bostäder som omger den historiska kärnan, vars restaurering till stor del har finansierats från Europa.)


DET ”MODERNA” TRINIDAD


Jag reste alltså från Trinidad med buss till Sancti Spiritus i går morse. Bussen hade för allt i världen destination Santiago de Cuba, dit jag skulle, men skulle anlända destinationen först sent på kvällen. Eftersom jag dessutom vet att bussterminalen ligger en bra bit från stadens centrala delar och jag ogärna cyklar när det är mörkt (gatubelysningen är gles och sällsynt) valde jag alltså 75 minuterstrippen till Sancti Spiritus. Av erfarenhet vet jag att därifrån går en buss sent på kvällen och som anländer Santiago på morgonen. Det skulle passa mig bättre, trots att jag fick gå och ”dra” hela dagen. Men dt skulle bli värre än så! Hela resan höll på att sluta här!
Gudskelov fick jag under dagen ha cykeln hos senora Ofelia, en dam närmare 90 år, som jag bott hos tidigare. Dessutom var det bokmässa i stan. Jag hade fullt upp att göra och dessutom skulle Ofelia bjuda på middag. Tiden gick rasande fort, så fort att Ofelia hade svårt att få middagen klar i tid. Hon är tidsoptimist och jag vankade av och an orolig för att inte vara på terminalen i god tid. Bussen skulle gå vid halvniotiden. Jag fick slänga i mig maten och cyklade snabbt till terminalen i mörkret.

Bussen från Havanna skulle komma omkring klockan åtta. Den kom klockan tio! Fullsatt! Varken jag eller cykeln fick plats och jag hade ingenstans att ta vägen (Ofelia lägger sig tidigt och vid 10-11-tiden på kvällen raggar man inte så lätt upp ett boende.) Personalen var mycket medkännande och tröstade med att det skulle koma en buss klockan halv tre på natten!
Som tur vad så fick jag plats på den bussen, annars hade jag fått övernatta på terminalen och vänta till påföljande kväll. Jag kalkylerade faktiskt med att återvända till Havanna och därmed avsluta årets cykling.
Men oavsett min situation är transportsystemet helt i avsaknad av system. Det bär inga tecken på systematik utan präglas i högsta grad av de egenskaper som är typiska för totalkaos. Bussen mellan t.ex. Havanna och Santiago skall passera städer som Matanzas, Santa Clara, Sancti Spiritus, Ciego de Avila etc. och plocka upp folk efter vägen. Men inte sällan är den fullsatt redan vid starten i Havanna, vilket innebär att de typ 45 passagerare som väntar efter vägen inte får plats. Och då pratar jag om Viazul, som servar turisttrafiken. Hur är det inte då för de vanliga kubanernas transporter? Men om detta problem är både Raul och Fidel medvetna. Transporterna är sedan länge ett känt problemas!

Dervla Murphy skriver också att det råder ofta en motsättning mellan ett lands största och näst största stad och nämner bl.a. Havanna och Santiago som exempel och menar att den förra präglas av sina administrativa institutioner och Santiago av rika kulturella aktiviteter (om jag minns rätt?)
Santiago är alltså på många sätt en spännande stad vilket inte minst Graham Green skildrar i Vår man i Havanna.
Men det är en annan historia.

Hasta Luego

/leif

KUBARAPPORT 7

Mimi & Omar


Cienfuegos lördag den 19 februari

Marknadsföring är svaret på nästan allting nuförtiden. (Det står skrivet i pannan på varje neo-liberal.) Det gäller att till varje pris marknadsföra sig. (ett stort pariserhjul och G:OTEBORG, typ!) Cienfuegos har valt att kalla sig ”La Perla del Sur” i sin marknadsföring. ”Söderns Pärla” är kanske Kubas mest ”franska” stad, kanske främst för att den grundlades i början av 1800-talet på initiativ från en fransk emigrant från Louisiana, Don Louise d´Clouet. Han finansierade ett program för att öka antalet vita på ön, som helhet, och inbjöd bl.a. ett 40-tal familjer från New Orleans och Philadelphia i USA och från Bordeaux i Frankrike. Dessa bosatte sig i vad de kallade San Feraldina de Jagua, nu Cienfuegos.
De första bosättarna var som på större delen av ön Tainos som kallade boplatsen i det inre av havsviken för Caciazgo de Jagua (ursprungsbefolkningens namn för ”vacker”.) På sin andra resa upptäckte Columbus den skyddade havsviken (Bahia de Cienfuegos) senare ett populärt område för sjöpirater, vilket föranledde spanjorerna att på 1700-talet bygga den imponerande fortifikationen Castillo de Jagua. Idag ett populärt turistmål varifrån man också på avstånd kan skönja resterna av ”Ciudad Nuclear”.


Ciudad Nuclear

1975 inleddes de första studierna för byggandet av ett kärnkraftverk i Kuba. Det skulle byggas någonstans i provinsen Cienfuegos. Tillsammans med detta skulle man också bygga en mindre stad. Denna stad skulle också bli centrum för de arbetare som först skulle bygga anläggningen och senare för de tekniker som skulle svara för driften av densamma.
1976 beslöt man slutligen att uppföra anläggningen nära ”Canyon West” vid Cienfuegosbukten, nära staden Castillo de Jagua och projektet ansågs då vara öns viktigaste energiinitiativ.

Byggandet av anläggningen, känd som “Kubas projekt för 2000-talet” gjordes med stöd från Sovjetunionen och avsåg att täcka 25 procent av landets totala elbehov och reducera beroendet av olja.
1980 började man också bygga staden, ursprungligen totalt 4200 hus. Det skulle bli en ”modern” tätort. När hela projektet kraschade 1992 i samband med Sovjets sammanbrott, var den första reaktorn till 80% komplett, medan en andra reaktor till 20%.

Cienfuegos har också den likheten med många franska städer att gatorna är formerade i ett rutnät och där Avenidas löper i öst-västlig riktning medan Calles i nord-sydlig.
Staden delas av Calle 37 också populärt kallad El Prado och som också är stadens paradgata, bred – en Calle bred som en Aveny - och med ett tilltaget promenadstråk mellan körbanorna, och Avenida 54.
Avenida 54 kallas också El Bulevar är en modern gågata och stans kommersiella centrum. Den löper mellan El Prado och stadens stora torg Parque Marti, som under de år jag gästat staden har fått en rejäl ansiktslyftning. I sin förlängning söderut mot Ceienfuegosviken blir El Prado stadens Malecon – strandpromenad. Här ligger alla eleganta hotell, klubbhus för seglare, nattklubbar och eleganta restauranger. Bländande i solen ligger neoklassisistiska kolosser tyngda av stuckatur men som mest liknar stora maränger med marsipan och vispad grädde.


El Prado - Malecon

Själv bor jag strax norr om centrum i en påver del av stan med låg bebyggelse som befinner sig i olika stadier av förfall och som heter Punta Cotica. Gatan har det eleganta namnet Avenida 70 men har inget i övrigt som kan förknippas med en Aveny.


My Street


Gatan är full med vattenfylla håligheter och löper från det inre av den skräpiga havsviken till El Prado. I viken leker barn och ungdomar rider ner i vattnet för att svalka sina magra hästar medan några grabbar på en flotte konkurrerar om fisken med en flock skräniga pelikaner på motsatta sidan ligger ett stort termo-elektriskt kraftverk med stora bolmande skorstenar och en spagettifabrik.


Punta Cotica




Jag bor hos Mimi och Omar. Dessutom bebos lägenheten av Mimis mor Eloina, en tystlåten gladlynt kvinna på snart 75 år, och Mimis tre söner Yuniesqui (27) universitetstudernade, Yasiel (23) (DJ och säljer egenkopierade CD och DVD) och Yoandry (26) civilanställd inom armén och fritidsbonde, från ett tidigare äktenskap. (Mimi är också mamma till Yanelis, som ju är gift med bonden Isbel i Santa Elena, om ni minns?)


Lageheten - La Casa de Omar y Mimi sedd fran vardagsrummet

Lägenheten är bred som en ordinär hall (drygt två meter) och ca femton meter lång och (ursprungligen) fem meter till tak. Förefaller ha varit en entré som tidigare delat två separata lägenheter. ”Lägenheten” är egentligen ett enda långt rum som invid ingången fungerar dels som vardagsrum och kök (ca 8 meter) och i sin forlangning dels som sovrum med en säng som upptar 75% av rummets bredd och slutligen ett litet toalettrum med toalettstol och en liten duschplats.
Omar (som för tillfället av Fidel är ”utlånad” till Ghana som lärare i spanska men är anställd vid stadens universitet) har emellertid trots att han ännu inte inhämtat tillstånd från den lokala CDR tillsammans med ”sönerna” byggt ytterligare en våning genom att gjuta ett betongvalv. (”Det skulle ta för lång tid att vanta pa tillstand”, säger han.) I den¨íllegala¨ övervåningen har man arrangerat för ytterligare ett par sängar samt en plats för tvätt och tork.
Jag har fått ockupera sängen invid toaletten, vilket ju är ett lämpligt arrangemang för en man i min ålder och rigid blåsa!
Visst skulle jag kunna hyra in mig på en Casa Particular och bo både bättre och bekvämare. Men det här passar mig. Jag anar hela tiden den vilja och ambition och inte minst omtanke som ligger bakom varje försök att göra det så bekvämt för mig som möjligt och att maten skall vara så som jag förväntas vilja ha den. Det funkar inte alltid, men jag har fantasi nog att sätta mig in i ur människorna i min omgivning tänker. Det är det som räknas och det skulle aldrig komma mig för att riskera att såra dessa vare sig det är hos Mimi och Omar eller hos vännerna i Santa Elena! Härtill hör att sängen är bekväm (sängen i Santa Elena är ytterligt smal, något kort och har en senil fjädring som saknar ungdomlig spänst och funkar bra som hängmatta) och eftersom jag aldrig varit någon gourmet och tycker att kockprogram på TV är slöseri med både tid och pengar är yuca, boniato, ris, tortilla, frijoles negro och tomater som smakar som de smakade när jag växte upp på 50-talet helt okey! (I jordbruket på Kuba används inte några som helst växtgifter eller kemisk fertilisering.)
Visste ni förresten att Kuba anses vara ”The Worlds Most Sustainable Country” enligt Wold Wildlife Foundation? Detta enligt en rapport som refereras i Lonely Planets´ CUBA. Jag har också läst om det i tidigare nämnda Dervla Murphys bok: The Island that Dared, som jag hoppas att ni nu köpt.

HASTA LUEGO
leif


PS. för övrigt hade vi fest i Omar och Mimis ”lägenhet” med mat, vin, rom och mycket dans häromkvällen. Vi var fler än 10 personer!!!DS

KUBARAPPORT 6 BILDER

Hola alla läsare.
Denna gång blir det ett litet fotokollage från Santa Elena. Det är bilder på familjen där jag bor och några bilder från grisslakten m.m.

Jag befinner mig alltså i Cienfuegos men räknar med att trampa iväg i morgon eller övermorgon. Jag har siktet inställt på Santa Clara f.v.b. med buss till Santiago de Cuba.
Till detta återkommer jag så snart jag har möjlighet.
Hasta Luego

/leif





Grisbonden och campesinon Isbel Paramos finca


Isbel Paramo


Hustrun Yanelis


Sonen Isbelito


Campesinon och CDR-ansvarige (CDR Commite de Defeca dde la Revolution) Ofelio Paramo


Hustrun Mirta


Grisjakten




Isbel och Alexi slaktar grisen


Pa vag hem fran jobbet



Santa Elenas gronsakshandel



Ofelio friterar grissvalar



Ofelio och Yanelis

KUBARAPPORT 5

Hola alla lasare av bloggen. Denna gang har jag varit tvungen att hasta ihop en liten rapport pa grund av mycket stök och bök. Dessutom har det varit svarigheter med att lagga in bilder. Men det kommer. Promise!


Cienfuegos, Onsdag den 16 februari

Sedan jag lämnade er i Matanzas för en tid sedan har egentligen inte mycket hänt annat än jag via Jovellanos och Jaguey Grande har tagit mig först till Santa Elena där jag stannade i fem dagar och nu idag, onsdagen den 16 februari, cyklat den korta biten (35 km) till Cienfuegos.

Som ni kanske märkt har inte själva cyklingen varit den stora grejen denna gång. Visst det har blivit 650 kilometer hittills. Inte att mycket att orda om egentligen. Inte annat än att många av dessa kilometrar har avverkats i pinande motvind. Bortsett från turen till Pinar de Rio och Vinales är det huvudsakligen längs vägar jag tidigare cyklat och som finns att läsa om på hemsidan (om man letar i högerspalten på Kubasidan ligger tidigare blogg-rapporter från 2009/2010 som en pdf där.)

När jag kommer till vännerna Isbel, Yanelis och sonen 14-årige Isbelito i Santa Elena blir antagligen gårdens djur livrädda. När jag kom slaktades nämligen en gris och vid en avslutningsfest i måndags gick en ung höna samma öde till mötes.
Isbel tillhör en av Kubas många småbönder som är anslutna till dessas organisation ANAP. Isbel är grisbonde men odlar också tomater, vitlök, yuca, plataner, frijoles (bönor) och en del frukt. Detta säljer han på en kan man kalla ”fri” marknad medan han i överenskommelse med ANAP levererar en viss mängd fläskkött till en avtalat relativt lågt pris mot att staten svarar för fodret. Dessutom har han fått pippi på brevduvor, som han föder upp och säljer.
Så här skrev jag tidigare om Santa Elena, ca 5 kilometer norr om huvudorten Rodas och 35 km norr om Cienfuegos:

Det är egentligen bara de som färdas långsamt, till fots, häst, med eller utan kärra, eller på trampcykel som har möjlighet och privilegiet att över huvud taget lägga märke till denna lilla bondby inramad av vida jordbruks- och betesmarker. (Här vill jag lägga till: och stora arealer sockerrör.) Här tar sig de flesta fram med häst eller robusta kinesiska cyklar.
De turister och andra resenärer som färdas i olika typer av motorfordon svischar förbi utan att ens ha märkt att byn över huvud taget existerar. Någon gång per dag stannar bussen till vid den vitkalkade väntkuren mitt i byn.
Och i en senare rapport:
Byn ligger vid en kilometerlång raksträcka och kommer man norrifrån hinner man sannolikt inte observera den handfull hus som ligger i ett kluster på ömse sidor om vägen. Kommer man, som jag, söderifrån passerar man först huvudorten Rodas. Fyra kilometer senare får man bromsa in för en vänsterkrök varefter man kan trycka till på gasen igen då vägen ligger som ett rakt streck. I bästa fall hinner man ändå observera ett verkstadskomplex till vänster efter kröken och strax senare några kåkar.
Om man lyckas observera en liten vitkalkad väntkur till vänster är Santa Elena egentligen redan passerad. Det tar faktiskt bara fem sekunder.
För de allra flesta är platsen helt okänd och kommer antagligen att så förbli. Här bor ett hundratal familjer, de flesta bönder, campesinos. Här finns inga sevärdheter, inga spektakulära vattenfall eller monument. Här har heller inga kända bataljer avgjorts och inga berömda män eller kvinnor fötts. Här är varje dag vardag med hårt slit på kremerade bruna åkrar eller bland saftigt grönskande flermeterhöga, vidsträckta sockerrörsfält. Här tar man hästen eller en risig hoj till jobbet.
De hundratalet kåkar byn utgörs av fördelar sig jämt på båda sidor om vägen. De varierar både i stil och kvalitet. De flesta är av byggda i gjuten betong och/eller murad betonghålsten med antingen flätad palmblad på bambu eller korrugerad eternit som tak lagt på träsparrar. Vitt och olika klara pastellfärger dominerar.

När jag anländer efter att ha dragit de 75 kilometrarna från Jaguey Grande bestämde man sig som sagt för att göra processen kort med en av de många grisarna. Under tiden som en av grannarna, Alex, en kraftfull och mycket amabel man med rötter bland de afrikanska slavarna (jag vet inte om man kan skriva ”neger”. Att skriva ”färgad” verkar både fegt och fel.), styckade grisen svarade Isbel far, Ofelio Paramo (ansvarig för CDR – Commité Defenca de la Revolution) för att svålbitarna friterades knapriga i en gryta över öppen eld. Allteftersom dessa blev klara serverades de och sköljdes ner med rom. Mängder av rom. Tre liter blev det till slut innan kvällen övergick i en tropisk natt och var och en lullade hem till sig.
(En kort intervju med Ofelio Paramo finns också på hemsidan i tidigare nämnda pdf-dokument.)
Det låter kanske lite löjligt att prata om Isbel hustrun Yanelis och sonen Isbelito som ”min familj” på Kuba. Men det känns lite så. Jag blir slussad runt till vänner och släktingar i byn, vilket i princip inkluderar de flesta. Vad jag kommer så skall det bjudas på något, oftast kaffe – starkt, sött kubanskt kaffe. Eller frukt, eller rom, eller öl, eller ett mål mat etc…
När man äter här är det mat för folk som arbetar och arbetar hårt. Här är inte delikatesserna dikterade av vaken nakna eller elaka kockar utan består oftast av bönsoppa med kokt pumpa och/eller yuca, boniato, ris (naturligtvis) sallad på kål, tomater och gurka och kött eller fisk.
(De få kilo jag eventuellt lyckades reducera min vikt har jag antagligen gått upp igen sedan jag kom till Santa Elena.)

Tyvärr är det så att min spanska också har sådana begränsningar att det utesluter mer sofistikerade samtal och politik och filosofi, varför samtal från min sida oftast sker med enstaka ord. Jag har emellertid fattat så mycket att inför den kongress som Kubas Kommunistiska Parti håller i april kommer man att rekommendera att 172 mer eller mindre definierade hantverk och sysselsättningar skall göras tillgängliga för privat verksamhet.

Jag vill också passa på att rekommendera en bok, nämligen irländskan Devla Murphys bok: The Island that Dared med underrubriken: Journeys in Cuba. Jag skulle till och med våga påstå att det är oumbärlig för den som skall besöka Kuba! Om det funnes en kvinnlig motsvarighet till Stålmannen vore det Devla Murphy! Hon är omkring 75 år när hon gör tre resor till Kuba. De första tillsammans med en dotter och tre barnbarn mellan sex och tio år och de vandrar runt på östra delen av ön och sover ofta under bar himmel!

Mrs Murphy gör sedan ytterligare två resor där hon inte bara vandrar mellan byarna och träffar ”vanligt” folk, hon tar också kontakt med ”dissidenter” av olika kaliber och hon är modig nog att ställa de ”svåra” frågorna. Med i bagaget har hon också de historiska referenserna såväl den äldre som landets moderna revolutionära historia.

Så ni som är intresserade av Kuba, skit i Tomas Gustavssons tjocka ”Kuba” och välj Devla Murphys: THE ISLAND THAT DARED! Den finns att köpa för under hundralappen på såväl Adlibris som Bokus. Köp och LÄS!
Låt mig avsluta med ett citat ut boken, som författaren hämtat från den franske politikern George Clemeceau:
”The United States is the only nation in history which, miraculously, has gone directly from barbarism to degeneration without the usual interval of civilisation.”

Vänner, compatriotes suecos, jag stannar några dagar i Cienfuegos, dels för att förlänga mitt visum samt att göra lite bankärenden.
På återhörande
HASTA LUEGO

/leif

PS. ska också försöka lösa problemet med bilderna och de kubanska datorerna. Nästa rapport kanske blir en bildrapport!? DS