AUSTRALIA - The Outback part 1

Denna rapport kan verka något splittrad, men är resultatet av dagboksanteckningar, tidigare gjorda noteringar, minnen och reflexioner.

Jag hyrde alltså bil torsdagen 25 i avsikt att göra en rundresa i det område väster om ”The Great Dividing Range” som kallas ”The Outback.”

Här kommer den första rapporten.

                                     Morgondimma över The Great Dividing Range

Waga Waga lördag den 27 april

Det är lördagskväll på väg mot natt och det är håll-i-gång på anrika Hotel Victoria på Baylis Street i WagaWaga. På första våningen spelar bandet ”The Wild Cherries” för den något ”mognare” publiken”, d.v.s. de över 20 och på andra våning dundrar DJ:n ”Cash” på för de yngre och på tredje våningen bor jag!

Det vibrerar och skakar i den gistna träkåken så rutorna skallrar och färgen är på väg att krypa ur träet.

Okey. Jag var för allt i världen förvarnad av barmannen när jag beställde rummet när jag dök upp strax efter klockan tre i eftermiddags efter att ha kört från skidorten Cooma i Snowy Mountains.

”Det är lördag, mate” sa han drakoniskt och pekade på en färgglad evanemangsaffich.

”Okey”, sa jag ”man får väl ta den smällen om man vill bo centralt på ett anrikt hotell för 40 dollar i Waga Waga en lördagskväll.”

Waga Waga ligger på ”andra sidan” the Dividing Range, där såväl Snowy Mountains och Blue Mountains är en del, och är den bergskedja som skiljer den folkrika östra kusten från det öde stäpp- och ökenområde som kallas ”The Outback.”

Mest i Sydney

Bortsett från besöket i Katoomba och Blue Mountains har jag inventerat Sydney och dess omgivningar större delen av den tid jag varit här sedan jag kom tillbaka från besöket i NZ i början av april. Men med mer än 600 stadsdelar och förorter kan det vara en nog så grannlaga uppgift att bilda sig en uppfattning om helheten.

Sydney sträcker sig från Morissey i norr till Picton i söder närmare 200 km och från Manly Beach i öster till Lithgow i väster drygt 150 km. När jag bodde här på 70-talet påstods Sydney vara lika stort som Belgien. Stan är sannolikt större idag.

Trendigast är Glebe (där jag bor) Newtown och Balmain, stadsdelar i centrala Sydney. Det är gamla arbetarklassförorter som blivit trendiga och fått nya välbärgade invånare medan de västra förorterna t.ex. Penrith, Campbelltown, Blacktown, Auburn, Cabramatta är problemförorter typ Hammarkullen, Rosengård. Överklassen hittar man i de välbärgade områdena i nordöstra Sydney.

                         Graffiti från Newtown                                                      photo: Greg Hatton

Newtown är ett mekka for Sydneys graffitti-konstnärer. Hela stadsdelen är som en stor graffititiutställning. Min gode vän fotografen Mike Martin har en bildsida (http://www.flickr.com/groups/sydneygraffiti/pool/) där han följer upp gatukonsten. Häromsisten var jag inbjuden av Jim Brownett (en Hasselbalad Master photographer) till en kvällsvandring tillsammans med hans fotogrupp (http://www.meetup.com/sydney-photo-fun/events/109318272/) i Newtown under ledning av Mike. Dessvärre kunde jag inte delta´ då jag var ”in The Outback.”

 Jag lämnade alltså Sydney i torsdags morse när Australien firade ANZAC Day. Tidningarna har varit fyllda med reportage om allt australiskt blod som flutit i den många krig där landet varit inblandat i för det mesta som en del av det brittiska imperiet. Mest har det handlat om ”slakten i Gallipoli” under första världskriget. Ett nederlag där många unga män både turkar och australier dog och som fortfarande är ett stort australiskt trauma.

Jag hyr en bil!

Jag far söderut genom ett höstlandskap i guld, orange och rött och lite grönt och övernattar på vandrarhemmet i Bundanoon. Och i går, fredagen den 26e, drog jag den långa vägen till Cooma i Snowy Mountains. Här uppe i bergen, som förresten är mer som böljande kullar, har hösten redan avlövat träd och buskar. Iskalla frostnätter och (än så länge) varma soliga dagar.

När jag vaknade i morse (lördag) var det is på bilrutorna (!). Det är alltså långbyxor, tröja och jacka som gäller, eller som C-G Hammarlund skulle uttryckt det: ”Det är rattmuff på!”

Jag övernattade på ”Bunkhouse Motell” där ägaren kunde upplysa om att man befinner sig i ett slags väntans tider.

”Sommaren är slut nu väntar vi på snön och skidturismen,” sa hon berättade att hon hade tyska rötter och en nära släkting som var gift med en svenska.

”Jag har varit i Katrineholm” tillade hon och jag tänkte av nån anledning på Göran Persson.

Jag kör Snowy Mountain Highway och tar mig över Dividing Range och är som mest uppe på 1500 meter. Det är mest ett gräs- och busklandskap och här och där går hjordar av får och betar... och en och annan känguru, som blänger nyfiket när man kör förbi.

Överallt varnar skyltar för kängurur, men också vilda hästar och vombats. På en sträcka av en kilometer kan det ligga ett trettiotal kadaver (kängurur) i olika stadier av föruttnelse.

I Adaminaby en liten by efter cirka 50 km stannar jag till för morgonkaffe. Det brinner hemtrevligt i eldstaden i det lilla kaféet och en äldre pratglad kvinna går omkring och stökar.

”Ska du besöka flyguppvisningen” frågar hon och upplyser om att byn just idag har sin årliga flyguppvsining.

Jag berättar att kommer från Cooma och är på väg till WagaWaga. Hon berättar att hennes far arbetade på det stora kraftverksbygget i Snowy Mountains och att hon är född i Cooma.

”När man byggde kraftverket var det folk från hela världen som kom och jobbade där... även svenskar,” tillägger hon eftersom jag just har sagt att jag är svensk.

Jag erinrar mig den stora fanborgen i centrala Cooma med flaggor från alla de nationer som de män och kvinnor kom från och som vad med och byggde kraftverket. Den svenska flaggan hänger som en trasa i den stilla kvällsbrisen bakom den imponerande mosaik som utgör minnesmärke över dem som arbetade här.

Jag passerar den gamla guldgrävarstaden Kiandra av vilken det numera bara återstår några fallfärdiga kåkar och en ”heritage trail.”

Jag är framme i WagaWaga - porten till the Outback på eftermiddagen.

Söndag den 28 april.

DJ:n Cash slog av strömbrytarna först klockan ett i natt och De Vilda Körsbären i första våningen fortsatte spela en klämkäck och allsångsvänlig barreportoar fram till klockan två.

När jag gick upp klockan sju var hotellet öde och tyst så när som på två städerskor. Baylis Street var ödslig som en tavla av Edward Hopper och jag drog vidare norrut. Dagens mål var West Wyalong drygt 150 kilometer längs Olympic och Goldfields Highways. På Classic Radio (en reklamfri rikstäckande radiokanal) lyssnar jag på ett program ägnat nordisk musik kallat Nordic Light. Det är bl.a. musik av finnarna Krusell, Sibelius och Klami och dansken Nielsen.

Jag kör genom ett oändligt mycket osvenskt slättlandskap och lyssnar på klarinettisten Fröst och Göteborgs Symfoniorketer och dessutom Johan Helmich Romans Drottningholmsmusik av en svensk barockensamble under ledning av Stig Westerberg, säger programpresentatören. Känns något overkligt.

I soldiset långt borta i öster kan jag skönja konturerna av The Great Dividing Range. Det är jordbruks- och betesmarker som försvinner bortom horisonten. Stationerna, som farmerna kallas här, är ofta stora som svenska landskap. Vägen ligger snörrät och landskapet helt odramatiskt.

Jag passerar trötta, tysta, öde byar. Det är söndagsstängt bortsett från en liten antikshop i Barmedman. Jag stannar till och snackar lite med ägaren. Han är i sextioårsåldern och ser ingen framtid med de små byarna i The Outback.

”What you think, ey! No jobs, the kids leave for Sydney or bigger cities. It just us, the old ones left, you see! No good, ey.”

Jag närmar mig West Wyalong tidigt på eftermiddagen. Några kilometer innan stan står det en skylt vid vägkanten. Överst med stora bokstäver står det SWEDEN och därunder fyra svenska flaggor. Under flaggorna står det The WEST 18-20 Oct 2013 och underst WYALONG. När jag kommer till Hotel Tattersall som haft samma ägarfamilj sedan 1890-talet frågar jag kvinnan i baren om skylten och på vilket sätt Sverige kommer in.

”Det är för festivalen som hålls varje år i oktober. Förra året var det Paris som var mottot och då skulle folk klä sig som parisare. För årets festival har vi valt Sweden som motto.”

Jag frågar om hon har någr förslag på hur hon ska klä sig.

”Not yet, mate! You´ve got a tip ey?”

Rummet kostar 40 dollar och jag tar också ett glas Carlton Draught, A$ 43.50!

 

Hotel Tattersall, West Wyalong

West Wyalong har några tusental invånare. Endast några få av dessa promenerar på huvudgatan Main Street. Det mesta är södagsstängt bortsett från en take-away pizzeria och New Pergamon Café utefter Main Street.

Från West Wyalong har jag siktet inställt på småstäderna Forbes och Parkes och vidare upp mot Dubbo. Men mer om detta i nästa rapport.

Hälsningar 

Leif