Matanzas 20 februario 2014
Rationellt effektiv inte Kubas bästa gren!
Gatorna här i Matanzas fick efter revolutionen
nummer i stället för de spanska namn de hade tidigare. Velarde blev Calle 73
och parallellgatorna Salamanca och Daoiz blev Calle 75 resp. Calle 71.
Tvärgatorna intill där jag bor på Velarde heter numera Calle 298 och 300, medan
folk här i stadsdelen Simson bara säger Dos de Mayo och America för de båda
tvärgatorna och ingen jag känner i använder sig av annat än de gamla namnen.
Så varför då byta?
Orsaken till bytet kan ju tänkas vara att
någon nitisk tjänsteman som ville visa att han/hon sannerligen tänkte
rationellt. Men att organisera sin värld rationellt är förvisso inte Kubas
bästa gren. Såväl Matanzas som andra delar av landet jag besökt verkar inte
vara en direkt konsekvens av rationellt tänkande. T.ex. varuhuset Variedades
i Matanzas på Calle 63, tidigare Calle
Medio och stadens kommersiella centrum, är ett lysande exempel på denna brist
på rationalitet.
För att över huvud taget få komma in på det
lilla enplans-varuhuset måste man lämna väskor och kassar i en väskinlämning.
Det bildas då långa köer eftersom förvaringsfacken inte täcker efterfrågan.
Problemet är då att kön till väskinlämningen hamnar mitt för entrén varför det
uppstår stora svårigheter att över huvud taget komma in i varuhuset.
Likadant när man firade Alla Hjärtans dag den
14 februari. För att möta den ökande tillströmningen av kunder hade man
placerat en av kassorna på ett sådant sätt att de många som stod i kö för att
betala effektivt blockerade för de som ville in i den matvaruavdelning kassan
tjänade.
Men som någon sa: Detta är Kuba! Man får ta
det onda (irrationella) med det goda!
Och summerar man överväger trots allt det
goda, trots den meningslösa numreringen av gatorna i Matanzas.
(Förresten så stängde myndigheterna samtliga
privata klädbutiker på Calle Medio för en tid sedan. Flera av ägarna hade
besökt andra länder och fört in klädvaror därifrån. Enligt de
regler som gäller för den privata handeln får man bara sälja produkter
tillverkade i Kuba.)
Béisbol eller brännboll för korpulenta.
(Jag sticker antagligen ut hakan när jag nu
skildrar nationalsporten här på Kuba som brännboll för överviktiga.)
Någon har sagt att England hellre förlorar ett
krig än en landskamp i fotboll. Detsamma kan man säga om Kuba och om baseball,
eller béisbol, som dom säger här. Béisbol är inte bara en lagsport, det är i
högsta grad en passion och varje gång Kuba möter en annan nation står nationens
heder på spel. ”Béisbol har en plats i
varje kubanskt hjärta”, säger Ulises som är matanzero och inbiten
béisbolfan.
Kuba har erövrat världsmästerskapet ett stort
antal gånger även om det är Japan som är regerande mästare, om jag minns rätt.
Dessutom lär Fidel, antagligen i en stund av bitterhet, ha sagt att ”ska man se bra kubansk béisbol, får man åka
till USA.”
(Många kubanska toppspelare har lockats av
feta dollarkontrakt till USA.)
Ett av det mera omedelbara resultaten av den
stora Latinamerikanska-karibiska konferensen CELAC som hölls i Havanna för en
tid sedan var att Cuba åter erbjöds delta i den Karibiska cupen för klubblag.
För första gången sedan 1957!
Det var stort på Kuba. Det nationella
mästarlaget ”Azcauceros” från Villa Clara hade slagit ut krokodilerna ”El
Cocodrillos” från Matanzas med minsta möjliga marginal i en kvalificeringsmatch och skulle nu få äran
representera landet i detta världsmästerskap för klubblag. De skulle i en serie
under ett par veckor möta de bästa lagen från Venezuela, Puerto Rico, Mexico
och Dominikanska Republiken; samtliga professionella toppteam. Tävlingarna
hölls på venezuelanska ön Isla Margarita och kubanerna klängde kring
TV-apparaterna för att följa ”sitt” lags öden.
Det gick inte bra! Sockergubbarna från Villa
Clara kom sist.
Jag följde det hela med ett halvt öga på TV,
men eftersom bostäder på Kuba är ganska lyhörda kunde jag av grannarnas
reaktion avgöra hur matcherna utvecklades.
Jag tycker inte béisbol är särskilt
upphetsande. Betydligt överreklamerad, som jag ser det. Halvfeta gossar som
spelar ”brännboll.” (T.o.m en match
mellan ett gäng amatörer i Azaleadalen i Slottskogen i Göteborg kan vara mer
dramatisk,)
Som de flesta vet går det ut på att innelagets
skickar fram en gubbe, en bateador, en slagman medan resten av laget hänger i
båset och lojt tittar på och tuggar tuggummi och hoppas deras man träffar
bollen som kastas av en lanzeador, en pitcher eller kastare. Farten brukar röra
sig om 120-130 km/tim och bateadoren träffar sällan. Han får tre chanser på sig
att träffa, annars bort med honom. Samma sak om han mot all förmodan träffar
bollen och någon av utelagets gubbar tar lyra. Till sin hjälp har dessa en
märkligt konstruerad läderhandske som är formad som en strut. När tre gubbar är
avverkade byter lagen sida. Detta gör man nio gånger och matcherna slutar inte
sällan med ganska låga poäng. Man har i vartdera laget i bästa fall lyckats får
runt ett knappt handfull gubbar.
Det är inte som i fotboll – kamp man mot man.
”Det är
snäppet mer fight än i kricket, “ som en hockeyfrälst
kanadensare uttryckte det.
Men häromdagen ledde en returmatch mellan
sockergänget från Villa Clara och Matanzaskrokodilerna på Matanzas hemmaplan,
Victoria de Girón, till kanske årtiondets skandal!!!
Cocodrillos ledde med 4-3 när man var inne i
sjunde eller åttonde inningen. Matchen var alltså i slutfasen och Villa Clara
var utelag och deras kastare eller lanzador var lagets kanske bäste Freddy
Asiel Alvarez.
Matanzas hade spelat bra och haft en hel del
folk på baserna på väg att runda och ta poäng, men Alvarez hade räddat
sockerlaget från en generande stor förlust. Men så började det gå snett. Det
händer förvisso att bollar kan hamna både snett och vint och träffar den
väntande bateadoren. Men det är oftast av misstag och leder till att bateadoren
får gå och ställa sig på första basen, som om han träffat bollen framgångsrikt.
Därför har slagmännen, bateadorerna, en skyddande hjälm med kraftiga öronskydd,
skydd för den armbåge som är riktad mot kastaren och dessutom ett skydd på
foten/vristen. För att den kastade bollen skall vara godkänd skall den hålla
sig inom ett visst litet område både i höjd och bredd. Detta kollar en domare
som står bakom bollmottagaren the catcher.
Men plötsligt börjar den annars så säkre
Alvarez sprida bollarna helt okontrollerat. Första krokodilbateadoren fick en
boll i huvudet. Okey, sa man allmänt, sånt händer. Näste man fick därefter en
boll rakt i veka livet och föll omkull. Och inte nog med detta en tredje
slagman fick ytterligare en boll 1 ca 120 km/tim någonstans uppe vid axeln.
Men nu tog det eld i krokodilerna som stod i
båset och tuggade tuggummi. Samtliga rusar ut med siktet inställt på Alvarez,
en vevade runt med ett slagträ i huvudhöjd. Det blev ett allmänt slagsmål och
totalt kaos, innan det efter hand lugnade ner sig.
Jag såg matchen, och blev för allt i världen
något överraskad. Men är fostrad med övergreppen inom ishockey trodde jag inte
att detta lilla intermezzo skulle resultera i annat än att matchen fortsatte,
när det väl lugnat ner sig, vilket den också gjorde men då med en ny lanzador.
Matanzas krokodiler vann med 4-3.
Nästa dag på nyheterna hör jag det kända
nyhetsankaret Rafael Serrano (som är känd för sin mustasch, som är stor som en
piassavakvast) som en av huvudnyheterna berätta att det kubanska béisbol-förbundet,
Dirección Nacional de Béisbol utfärdat deciplinära åtgärder i fyra punkter med
anledning av det inträffade. Rafael säger högtidligt och djupt allvarligt:
La Dirección Nacional de Béisbol, después de
evaluar el lamentable incicente ocurrido en el partido effecuado el passado
lunes 17 de februero entre los equipos de Villa Clara y Matanzas…
Med anledning av det som hände i matchen
mellan….. vill Kubas Nationella Baseball
Förbund utfärda följande disciplinära åtgärder…. Och så läser han upp fyra
punkter, som innebär att lanzadoren Alvarez stängs av under ett år för
osportslig attityd och som i egenskap av spelare i landslaget också brustit i
sitt ansvar att vara ett föredöme för barn och unga människor samt folk i
allmänhet.
Dessutom suspenderas domaren Osvaldo Lazo som
huvudansvarig för det inträffade genom att inte i tid stävja det inträffade
genom att strikt tillämpa reglerna.
Matanzas-spelaren Demis Valdes Galárraga
(antagligen gubben som svingade slagträt) får under ett år inte deltaga i några
sportaktiviteter arrangerade av INDER (the National Instiute for Sport and
Recreation) för brott mot de principer som gäller för kubansk sport och att han
för att få komma tillbaka under
suspenderingstiden visar en bättre sportslig attityd. Dessutom tilldelas de
båda lagens tekniska ledare en reprimand.
En gubbe
fick sy 28 stygn på kinden, säger Ulises och verkar
säker på sin sak. Medan Yanet på Salamanca säger att man fick sy 34 stygn och
att det drabbade en av spelarna i Villa Clara och orsakades av killen med
slagträet.
Ja, det kan alltså gå hett till här i
Matanzas.
Tacka vet jag cricket. Där gör kaptenerna
först upp vid vilken tid man skall dricka te! Dessutom är spelarna tvungna att
fånga bollen med bara händerna.
Sedan vi sist hördes av från Cienfuegos, har
jag dels återvänt till vännerna i Matanzas och dessutom hunnit avverka en knapp
vecka i turistreservatet Varadero. Dessvärre är tillgången till Internet om än
sämre i turisternas Varadero än många andra platser på Kuba, vilket innebar att
jag inte hade varken tid eller lust att köa för att få igenom en rapport till
bloggen.
Återvänder på måndag den 24 till Havanna och
förbereder mig för hemresan den 2:e mars.
Men vi hörs alla gånger innan dess.
Hasta Luego
/leif
Posts
No comments:
Post a Comment