Cienfuegos 30 januari
Hola
Solen stod redan högt på himlen när jag vek av
in på Avenida 46, som före revolutionen hette Calle de la Mar. Klockan var bara
strax över nio på morgonen och jag var på väg att förlänga mitt visum med
ytterligare en månad utöver den månad man får redan vid inresan. Vis av
tidigare erfarenhet var jag klädd i skjorta, långbyxor och korrekta skor. Det
går nämligen inte för sig att komma i kortbrallor och sandaler till kontoret
för immigrationsfrågor. Jag har alltså vid ett tidigare tillfälle blivit
avvisad på grund av opassande klädsel. Den gången cyklade jag runt på Kuba och
hade faktiskt inga långa byxor, utan fick låna ett par av min vän Omar, som är
bara hälften så stor som jag.
Jag var alltså väl förberedd när jag drog
vidare utefter strandpromenaden längs Avenida 46. Större delen här är en
gigantisk illaluktande soptipp. Förutom den vanliga typen av sopor låg ett par
kompletta bukinnehåll och guppade i vågorna några meter ifrån varandra.
Antagligen kom de från några illegalt slaktade grisar i närheten.
Immigrationskontoret är inhyst i det gamla
tullhuset som sedan jag var här sist har målats i en käck marinblå kulör. Jag
är framme redan 09.07 och väntrummet är redan fullt av köande. En tidigare
kallfront, som gett nattemperaturer kring 17-18 grader, har ersatts av en
varmfront och det är tryckande hett i det lilla väntrummet. Där finns två
takfläktar. Båda står still! Det luktar svett och förväntan, ty många av de som
köar ska beställa pass. Kubaner har sedan knappt ett år rätt att resa ut från
landet och besöka andra länder utan att mista sina medborgerliga rättigheter
eller tillgångar de har i landet. (Den stora svårigheten tycks framför allt
vara att få visum till andra länder, särskilt Europa!!!)
Det är inte många tjänstemän, i det här fallet
kvinnor, som är i tjänst. Dom är tre och verkar rejält underbemannade där de
sitter i små bås klädda i olivgröna uniformer.
Vi är få utlänningar som väntar på att få våra
visum förlängda, så redan efter cirka 40 minuter kallas jag och en italienare
in till en av tjänstekvinnorna.
Nu visar det sig emellertid att jag inte har
med det speciella Utlandsresekort som gäller för Kuba. Alla som är försäkrade
kan få ett Utlandsresekort att ha med som en bekräftelse på att man är
försäkrad. Det gäller som regel i alla länder, utom just Kuba. Det hade jag
helt glömt bort. Tjänstemannen, kvinnan, rafsade snabbt ihop alla mina papper
och sa (på spanska) att hon inte kunde utfärda något förlängt visum!!!
Där stod jag nu med mina noggranna
förberedelser och händerna fulla av olika papper, men inget visum. Vad göra?
Jag satte mig på en bänk i skuggan under ett träd.
Strax senare kom italienaren ut och tipsade
mig om Esen – Seguros Nationales, ett statligt kubanskt försäkringsbolag, som
jag förstod det. Dom skulle kanske kunna hjälpa mig. Deras kontor låg på andra
sidan stan. I skjorta och långbyxor och med svetten rinnande travade jag iväg
mot Seguros Nationales. Klockan var redan över tio, så vitsen med att vara på
immigration så tidigt som möjligt för att inte hamna i ändlösa köer hade redan
gått om intet.
På vägen dit oroade jag mig för att jag
försatt mig i en närmast hopplös situation. Jag funderade på om jag skulle
behöva ringa till mitt försäkringsbolag i Sverige och få dem att skicka ett
korrekt försäkringsintyg. Hur länge skulle jag bli hängande i
försäkringsbolagets växel?
-Du får nu sex alternativ. Om du vill anmäla
bilskada, tryck ett…etc, etc Avsluta med stjärna! Slå nu in ditt personnummer,
tio siffror…
Jag insåg att det inte skulle vara en bra
lösning.
Kanske kunde jag lösa en försäkring hos det
kubanska bolaget, och vad skulle det i så fall kosta för en månad?
Huvudet var fullt av lika olika som osannolika
lösningar. Jag satt helt enkelt i klistret. Och därtill solen och hettan och
svetten och klädd i skjorta och långbyxor. Kunde det bli värre? Kunde jag bli
till och med hemskickad?
Seguros Nationales kontor ligger på Avenida
64, som också kallas Calzada och brukar under helgerna förvandlas till en
gigantisk marknad. Kontoret låg i skuggan av några stora träd och receptionen
var liten som en busskur. En rund medelålders kvinna med ett brett leende tog
emot och jag försökte förklara mitt ärende på knagglig spanska medan hon slog
på receptionen bångstyriga fläkt.
-Momentito por favor, eller nåt liknande sa hon och försvann med mina
papper.
Tio minuter senare återkom hon och hade
kompletterat min pappershög med ytterligare ett papper.
-Visa det här för tjänstemannen på
immigration, så är saken klar, eller något i den stilen sa hon så som jag
tolkade det.
-No problemas, tillade hon och log med hela
ansiktet.
Krångligare än så var det alltså inte och på
pappret står det:
Por
este medio certificamos que Leif Ryding tiene un seguro de vida Suecia con
vigencia durante el periodo de estancia en Cuba. Sin otro asunto que tratr, le
saluda och därunder kvinnans underskrift.
Simsalabim.
Full fart genom folktäta gator under en
brännande sol tillbaka till immigration. Vid det här laget var både skjortan
och byxorna klistrade på kroppen och blöta av svett.
Klockan var knappt elva när jag tog plats
bland de köande. En halvtimma senare var förlängningen av mitt visum ett
faktum.
Lättad med svettig drog jag tillbaka utefter
Avenida 46 som tidigare hette Calle de la Mar. Tarmarna låg fortfarande och
guppade i de små vågorna som en omärklig bris drog upp. Ute i Cienfuegos-bukten
på några träpollare från en tidigare nu icke existerande brygga satt några
pelikaner och torkade vingarna och putsade sig. På en av pålarna satt en äldre
man med metspö. Han var klädd i en kortärmad ljus skjorta och långbyxor och
svarta skor. Han var inte våt på byxbenen och jag funderade en del på hur han
kommit ut från stranden cirka tio meter och klättrat upp på träpollaren utan
att bli våt.
Hasta luego
leif
Posts
No comments:
Post a Comment