KUBARAPPORT 4

En av hemsidans läsare tycker att jag för lite skildrar de platser jag besöker. Denna rapport är ett försök att andra på den saken. Tyvärr trilskas datorerna och tillåter inte att jag lägger in bilder, men det kommer!


Måndag den 7 februari

Matanzas, Kuba.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Matanzas = massaker el. slakt beroende på sammanhanget. Min compañero Humberto menar att det i Matanzas fall handlar om de spanska erövrarnas slakt på urbefolkningen, men jag har läst någonstans att det snarare handlar om att ”indianerna” gjorde processen kort med de fientliga conquistadorerna (jag gillar f.ö. inte att kalla urbefolkningen i Karibien för indianer eftersom det är en beskrivning som bygger på Columbus’ geografiska haveri då han ansåg sig hamnat någonstans i Asien, antagligen Indien.)
En mindre spansk armada på erövringsuppdrag runt Kubas kust upptäckte en naturlig hamn som av urbefolkningen kallades Guanima, idag Bahia de Matanzas, och där mellan floderna Yumuri och San Juan grundlades i oktober 1693 Matanzas av 30 familjer från Kanarieöarna som kung Carlos III av Spanien skickat dit.
Matanzas kallas inte helt utan anledning för Kubas Athén. Vad gäller det kulturella utbudet har man konkurrerat t.o.m. med Havanna. Trots endast ca 140.000 invånare har staden flera teatrar, biografer, en scen för ballett och en egen symfoniorkester. Staden har också härbärgerat ett flertal av landets litterära storheter (José Jacinto Milanés, Francisco Manzano.) Den litterära influensen kom, enligt Humberto, från den från Havanna på 1850-talet inflyttade poeten och essäisten Domingo del Monté. (Gubbarna är okända för mig och antagligen också för de flesta som läser detta.)
Idag finns inte många likheter med den grekiska huvudstaden, möjligtvis de katastrofala luftföroreningarna. I Matanzas är bilarna betydligt färre än i Atén, men de bolmar mer. De rena och väl sopade gatorna kan kännas trånga, trottoarerna smala och avloppssystemet har sedan länge kollapsat och längs rännstenarna porlar avloppsvattnet och på sina ställen har det bildats gröna mattor av sjögräs kring brunnar och i gatukorsningar.
Två stora öppna platser dominerar centrum, den tidigare platsen för stadens första fortifikation Plaza de Armas, idag Plaza la Vigia och Parque de la Libertad där José Marti står staty. Tillsammans med Calle de Medio utgör de stadens kommersiella kärna. Sockerbaronerna lät under 1700- och 1800-talen uppföra eleganta stuckaturstinna neo-klassisistiska byggnader i som mest fyra våningar i centrum. Efter att i decennier befunnit sig i totalt sönderfall och endast nödtorftigt hållits ihop med trästöttor, gips och cement, är de nu föremål för intensiv restaurering.
Tidigare i år öppnade man åter anrika Hotel Velazco. Närmast på tur står tidigare Casino Español, efter revolutionen omgjort till Stadsbibliotek, Hotel Le Louvre och Liceo de Matanzas, tidigare den vita elitens lekstuga, nu Casa de Cultura för hela provinsen.
Trots att alla gator är enkelriktade upplever man gärna trafiken som besvärande och i likhet med de flesta platser på planeten är det störst som bestämmer – kan uttryckas som trafikfacism!
Trafiken domineras av moderna kinesiska bussar av märket Yutong. De har ersatt de gamla camelo-bussarna. Härefter kommer ryska lastbilar från 60-talet, stora och tunga som slagskepp och en kavalkad av 50-talets amerikanska fordonsflotta som oftast utrustade med ryska motorer och sammanfogade med hönsnät, gips och tjocka lager med färg, i regnbagens bade kända och okända kulörer, bolmar fram längs gatorna. Nederst på den hierarkiska trafikstegen befinner sig ciclotaxis (trehjuliga cykeltaxi) och fotgängare.
De få turister som man ibland iakttar vilset irrar omkring i Matanzas centrum har antagligen hamnat där av en slump, olyckliga omständigheter (typ taxin har fått motorhaveri) eller beroende på bussbyte för den fortsatta resan mellan turistgettot Varadero och Havanna.
Själv bor jag i ett slitet område på en höjd ovan centrum som kallas/heter Simpson (låter som ett skämt) på Calle Velarde i hörnet till Calle Dos de Mayo. Här porlar avloppsvattnet som en vårbäck i rännstenen och i gathörnen växer högar av hushållssopor. (Sopgubbarna kommer dock varje morgon och samlar ihop det illaluktade eländet och sopar rent i rännstenarna.)
Humberto är pensionerad universitetslärare i engelska. Han kallar sig gärna professor är sextioåtta och har byxor i storlek 34 x 30 tum. Jag vet, jag har själv köpt dem. Han är alltså liten och satt av en pyknisk kroppstyp. Fadern var murare och har byggt huset. Humberto har aldrig lärt sig att ens laga den mest enkla måltid, tillstår han. Den ranson matvaror han tilldelas till ett lågt pris av staten varje månad erbjuder han kvinnorna i kvarteret, mot att dessa ibland bjuder honom på mat.
-Jag kan inte ens koka tevatten, sager Humberto och skrattar obekymrat.


Hasta Luego
/leif

PS. Jag har hittills cyklat 420 kilometer. Lämnar antagligen Matanzas i morgon onsdag med siktet inställt närmast på Jovellanos eller Jaguey Grande och tvillingstaden Central Australia, vilken emellertid inte innebär att jag befinner mig i närheten av Alice Springs! D.S.