Rapport 13: AUCKLAND

”Huntly Motor Caravan Park has a longer name after the lake that runs along one side - the Lake Hakanoa (Huntly) Motor Caravan Park.”

Huntly ligger vid State Highway 1 35 km norr om Hamilton och knappt 100 km söder om Auckland. Staden lär ha drygt 7000 invånare och skulle inte ha platsat i ”100 städer du bör se innan du dör”. Det är nordöns kolstad nummer ett. Här bryts kol varav det mesta antagligen eldas upp i ett av landets största kolkraftverk som ligger i stans omedelbara närhet. Både kolbrytningen och kraftverket drivs av ”Solid Energy” ett statsägt eller halvstatligt bolag som den senaste tiden varit ett dagligt inslag på TV-nyheterna. Misskötsel och dåliga affärer har gjort att vd:n för närvarande sitter löst. EON på nyazeeländska, typ.

Kolbrytning är för övrigt en mycket känslig fråga i Nya Zeeland. Härom dagen omkom en gruvarbetare och som ni vet är kropparna efter 29 instängda gruvarbtare kvar i en för några år sedan kollapsad gruva på sydön. Inneslutningen där gruvarbetarna sitter är fylld av metangas ch att ta sig dit skulle innebära stor risk för en omfattande explosition.

Jag befinner mig alltså när detta skrivs på Huntly Motor Caravan Park som ligger nära centrum av sta´n och i kanten av pitoreska Lake Hakanoa. Har hyrt in mig i en liten ”cabin” för NZ$ 25. Förutom några s.k. ”motorhomes” är det huvudsakligen jobbare som ockuperar parkens många cabiner. Sent på eftermiddagen är klädstrecken fullt ockuperade med nytvättade overaller och i kvällssolen sitter de flesta av grabbarna i små grupper och slappar och dricker öl.

De flesta ”caravan parks” har vad man kallar ”on site caravans” eller ”cabins”. Själv har jag bott både i on site caravans och cabins. Husvagnarna är ofta små men välinredda med plats för två eller flera. Den cabin jag bor i här i Huntly har en våningssäng med plats för två, ett litet skrivbord och ett par stolar och ett litet gardrobskåp. Helt ok och priserna kan variera mellan 25 och 40 nyzeeländska dollar d v s mellan 130 och 225 kr beronde på storlek utrustning och kvalitet..

Jag kom hit i dag efter att ha cyklat från surfmetropolen Raglan ute på västkusten. Ingen slätåkning här inte, utan antingen brant uppför eller nerför genom ett makalöst vackert om än solbrännt landskap. Men jag tar det från början.

Senast vi hördes av hade jag kommit fram till Rotorua... igen!

Stannade några dagar hos släktingarna innan jag övertygade dem om att köra mig till Okoroire, där jag lovade att bjuda på lunch. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig även om det blev både lunch och transport till Okoroire och det var söndag och ”bikers” från hela nordön fanns där (som jag tidigare skrivit om) med sina hojjar. Solen sken, som den gjort alltsedan jag landade i Auckland i början av januari, till glädje för turister och vinodlare men orsakar stort elände för landets alla bönder, särskilt mjölkbönderna. (Fonterra, NZ svar på Arla, grymtar om att höja mjölkpriset.)

Visste ni förresten att ”en svensk institutionell investerare” som tidningarna uttrycker det, har köpt upp ett antal större (8 stycken på sammanlagt 3205 hektar) mjölkgårdar nere i närhetn av Feilding. Säljare är billionären Graeme Hart och företaget som skall driva det hela heter Southern Pastures Managment och vars manager är tidigare kaptenen för All Blacks, som är nationens stolthet och nationella rygbylag, Graham Mourie. Kostnad närmare NZ$ 225 miljoner och den svenske institutionelle investeraren, vilket kan vara en ATP-fond äger 99%. För det kan väl inte vara Arla!!?

Medan ”knuttarna” babblade motorcyklar och drack öl lämnade jag Okoroire och drog via Tirau till Hamilton. Hade tänkt stanna till och eventuellt övernatta i Cambridge, som föreföll vara en mysig liten stad. Det visade sig att den ”backpackern” jag hade tänkt boka in mig på låg flera kilometer utanför stan och strax intill fanns en vägskylt som visade på 13 km till Hamilton, så jag fortsatte dit.

Stannade två dagar i denna stad som av många nyzeeländare anses vara landets tråkigaste. Så upplevde inte jag det varken vid tidigare besök eller nu. Jag tycker Hamilton, som är landets fjärde största stad, är ganska okey. Men, som sagt är sta´n framröstad som landets tråkigaste.

Hade fått ett ekerbrott (mitt andra) och drog in till torget utmed Victoria Stretet. Där mitt emot det fantatiska stadsbiblioteket låg Veloespresso, en stor cykelaffär som förutom att vara en rikligt sorterad cykelaffär och cykelverkstad också visade sig vara ett alldeles utmärkts kafé. Hamiltons Veloform, skulle man kunna säga. En timma tog reparationen och kostade 17 dollar , ca 90 spänn och då fick jag en kopp espresso på köpet!

Efter ett par dar i Hamilton drog jag ut mot västkusten och Raglan. Nordöns surfingcentra. En liten oansenlig stad där staden är intet och havet är allt, skulle man kunna säga. Här flockas både nyzeeländare och turister för att jaga ”den stora vågen.” Överallt knallar det folk, mest ungdomar, omkring och kånkar på en surfbräda under armen lika självklart som om det vore morgontidningen.

Det slumpade sig så att jag inte hittade någon lämplig inkvartering i själva sta´n utan fick cykla sex kilometer till ett vandrarhem, förvisso vackert beläget men vägen dit var i princip en sex kilometer lång uppförsbacke, varav jag faktiskt fick gå den sista kilometern. Tjejen i receptionen var fransyska och hon hjälpte mig att ringa till en s.k. holidaypark nära Raglan centrum och som också hyrde ut ”cabins”. Bokade in mig där påföljande natt, vilket innebar att när jag så småningom avsåg fortsätta min cykling norrut mot Auckland fick sex km kortare väg mot delmålet, som var Huntly drygt 60 km norrut via småvägar, eller backroads, som man säger här.

Och som jag tidigare sagt var det en berg- och dalbaneväg och inte myket slätåkning alltså. Tröttande, men som sagt vackert, upp oh ner genom dalar oh flodraviner och över brunbrännda betesvallar och kristallklara insjöar.

Skrivet i Auckland:

Drog från Huntly strax före åtta. Småkallt på morgonen. Bara 12 grader. Mest slätåkning fram till Bombay Hill, som är en av dessa många backar som inte är märkvärdingt branta, men oändligt långa och utan slut. Så här skriver Wikipedia i min oauktoriserade översättning:

Aucklanders och andra nyzeeländare visar mestadels en sorglös "hatkärlek" i relation till Bombay Hills. Aucklanders anser att landet "söder om Bombay Hills" är provinsiell och osofistikerat, medan resten av landet ser aucklanders som fräcka och arroganta. Av denna anledning har gränsen mellan Auckland och grannarna i söder en viss betydelse. Människor på båda sidor om gränsen är lika benägna att använda frasen "Nya Zeeland slutar vid Bombay Hills.

För mig var det bara en lång, mödosam och svetting cykling.

Men redan i Pokeno nån kilometer innan Bombay Hills tog jag en fika. Hörde den karakteristiska sirenen kalla på gubbarna i Pokenos frivilligbrandkår. Antog att det brann någonstans i det förtorkade landskapet. Det var fel. Det var stopp någonstans i backen och alla tre filerna var fyllda av köande bilar. Längre upp visade det sig att en bil och en motorcykel kolliderat. Det såg inte bra ut!

(Bombay här i Nya Zeeland har fått sitt namn efter ett immigrantfartyg nångång i början av 1900-talet, om nu någon undrade.)

Dagens mål var Auckland (som befolkas av en tredjedel av landet totala befolkning) men enligt erfarenhet vet jag att det är knepigt att ta sig in till hjärtat av metropolen, såvida man inte önskar cykla på motorvägen i en hysteriskt intensiv trafik. Jag hade därför planerat att cykla till Papakura drygt 2 mil söderut, varifrån jag kunde ta lokaltåget in till centrum.

Tåget gick 12.30 och klockan 13.10 klev jag av i Brittomart i centrala Auckland.

Dagens etapp slutade på ca 70 km med ett snitt på nästan 20 km/tim, men så var det lättcyklat och Bombay Hill till trots mest utför och bra vind i ryggen. Hitills har jag cyklat ca 2000 km.

En sammanfattning av erfarenheterna av själva cyklingen kommer så småningom.

Hälsningar

/leif