Rapport 14: PAIHIA

 You will find an English version further down this page.



I myself prefer my New Zealand eggs for breakfast.

Elizabeth II

Paihia den 18 mars

Det blev varken Kaitaia eller Kerikeri som planerat. I stället hamnade jag i Paihia, en av huvudorterna i det som kallas Bay of Islands. Skälet till de ändrade planerna är två, dels var det knepigt att få ett boend i Kerikeri och dels och kanske främst beroende på att det regn som de nyzeländska bönderna så länge väntat på slutligen kom. Det kan innebära ett väderskifte som ju kan sinka cyklingen och jag vill ju inte hamna i tidsnöd. Att det var svårt att få ett boende i Kerikeri beror på att de flesta billigare inkvarteringarna är upptagna av främst europeiska ungdomar som jobbar med fruktplockning i området. (Nya Zeelands svar på thailändska bärplockare på norrländska myrar.)

Så alltså i hällande regn lämnade jag Auckland i söndags förmiddag och befinner mig nu i den lilla turistfällan Paihia. Stan är liten, väldigt liten faktiskt (2000 inv); en strandgata och ett par tre tvärgator. Varannan butik är antingen en arrangör av fisketurer, delfinturer, dykning, segling, kanoting, olika typer av kryssningar etc. eller en souvenirbutik. Häremellan ligger några kaféer och krogar och den dominerande platsen mitt framför den stora båt- och färjeterminalen "The Warf" ligger ett fastighetsmäkleri!!!

Jag bor på en backpacker som heter The Saltwater, nära korsningen till en av de tre tvärgatorna - King Street. Etablissimanget domineras av en större grupp danska ungdomar. Det är ett drygt tjugotal elever från en hälso- och idrottsskola om jag fattat saken rätt. Det ”snakkes” mycket om nutrition och fysiska aktiviteter.

Jag blir antagligen kvar här några dagar. I närheten, på en plats som heter Ruapekapeka, utkämpades den sista kraftmätningen mellan hövdingen Hone Hekes maorikrigare och de brittiska trupperna 1846. Drar eventuellt dit och till Witiangi där ”the Treaty fo Waitangi” överenskommelsen mellan brittiska kronan, dvs drottning Victoria företrädd av Lieutenant Governor W. Hobson och ”the Confederation of United Tribes” signerades hastigt och lustigt (eftersom en fransk delegation under befäl av valfångarkaptenen Jean François L'Anglois var på väg att proklamera landet franskt) och Aotearoa blev New Zealand och en del av det brittiska imperiet.
Witiangi ligger på cykelavstånd härifrån i likhet med Kawakawa, en liten sliten håla som skulle ha varit fullkomligt obekant för de flesta om inte den egensinnige österrikiske autodidakte arkitekten Friedrich Stowasser hade designat platsen offentliga toalett! Denne Stowasser är mera känd under det namn han senare tog sig nämligen Friedenreich Regentag Dunkelbunt Hundertwasser. Han levde för övrigt en stor del av sitt liv i Northland och dog år 2000 på kryssaren Queen Elizabeth II på Stilla Havet.

För min del blir det antagligen färjan över till grannbyn Russell (1000 inv), som var det ursprungliga förslaget till det ”nyerövrade” landets första huvudstad. Från Russel drar jag antagligen vidare utefter en liten kustväg för att undvika State Highway 1, som är inte bara är smal och vindlande utan också svårt olycksdrabbad.

(Jag skrev i förra rapporten om motsättningarna mellan bilister och cyklister och den alltmer intesiva trafiken på de förhållandevis smala nyzeländska vägarna. Redan idag den 18 mars trumpetade NZ Heralds löpsedel ut om en ny cykelolycka med dödlig utgång. Och det är inte första gången jag plåtar en löpsedel med detta innehåll, det har tidigare hänt ett par, tre gånger.)

Jag räknar med att vara tillbaka i Auckland omkring den 5, 6 april.

Men vi hörs innan dess!

Hälsningar

/leif

English version:

I myself prefer my New Zealand eggs for breakfast.
Elizabeth II


Paihia March 18
Neither Kaitaia or Kerikeri as planned. Instead I ended up in Paihia, the capital in what is called the Bay of Islands. The reason for the change in plans is two, first it was tricky to get an accomodation in Kerikeri and two, and perhaps the main reason, the rain that the newzeeland farmers so long have waited for, finally came. It can mean a weather shift that can slow down the cycling and I do not want to end up in time problem. The reason for the difficulties to get an accommodation in Kerikeri is because most cheaper accommodation will be occupied by mostly young Europeans who work with fruit picking in the area. (New Zealand's response to the Thai berry pickers in Sweden.)
So  in pouring rain I left Auckland on Sunday morning and am now as said in the small tourist trap Paihia. The town is small, very small indeed (2000 inhabitants), a beach street and a couple of cross streets. Every other store is either an organizer of fishing trips, dolphin tours, scuba diving, sailing, canoeing, different types of cruises, etc., or a souvenir shop. In between you´ll find a few cafes and restaurants and the dominant place in front of the large boat- and ferry terminal, The Warf,  is a real estate brokerage!

I live on a backpacker called The Saltwater, near the intersection of one of the three cross streets - King Street. The establishment is dominated by a larger group of Danish youth. It is just about twenty students from a health and sports school  near Copenhagen, if I've got it right. There is a lot of talking about nutrition and physical activities.

I will probably stay here a few days. Nearby, at a place called Ruapekapeka, was the very place for the final fight between the chief Hone Hekes maori warriors and British troops in 1846. Will probably go there  and to Witiangi where "the Treaty of Waitangi"  the agreement between the British Crown, where Queen Victoria represented by the Lieutenant Governor W. Hobson and "the Confederation of United Tribes"  signed it hastily (because a French delegation under the command of  the whale ship captain Jean François L'Anglois was about to proclaim the country as French) and Aotearoa became New Zealand and part of the British Empire. Will visit Witiangi by bike like Kawakawa, a small frayed hole that would have been completely unfamiliar to most, if not the self-willed and self-taught  Austrian architect Friedrich Stowasser had designed the village´s public toilet!  Stowasser is more known under the name he later took, namely Friedenreich Regentag Dunkelbunt Hundertwasser. He lived  a large part of his life in Northland and died in 2000 at the cruiser Queen Elizabeth II in the Pacific.

For me it will probably be the ferry to the neighboring village of Russell (1000 inhabitants), which was the original proposal for the country's first capital. From Russell  I probably cycle further along a small coastal road to avoid State Highway 1, which is not only narrow and winding, but also a road with significantly many accidents.
(I wrote in the last report about the increasing tensions between motorists and cyclists, and the increasingly intesive traffic on the relatively narrow newzealand roads. Already today, 18 March  NZ Herald headline is out about a new bike fatal accident. And it's not the first time I take phots like this, it has previously happened two or three times.) See illustrations above!

I expect to be back in Auckland around 5, 6 april.
But will get back to you before that.

Regards