Rapport 16: WHANGAREI

Whangarei den 27 mars

Yet if modern New Zealand has a beginning it is on Russell´s slender and gravelly beach.

Russell - som ursprungsbefolkningen kallade Kororareka i det land de gett namnet Aotearoa.

Lämnade Kororareka/Russell som planerat i lördags efter två nätter på Pukeko Cottage Backpackers, på toppen av Rickardson Street. (Om Dunedin har världens brantaste gata är antagligen Rickardson Street god tvåa.) Livsfarlig att cykla utför. Skulle bromsarna sluta funka hamnar man i sämsta fall bland gravstenarna vid landets första kyrka Christ Church från 1856 och i bästa fall i hamnbassängen.

När arkeologer någon gång efter nästa istid skall gräva ut Nya Zeeland är det i trakterna kring Kororareka/Russell i det som kallas Bay of Island man kommer att finna ursprunget till det ”moderna” Nya Zeeland.

I december 1769 ankrade James Cook upp Endavour här utanför, och redan i början av 1800-talet hade många valfartyg sin bas här.

”The debauchery disgusted Charles Darwin and not a few other who saw the ”hell-in-hole of the South Pacific” in its licentious heyday, when there where 20 grog shops along the seafront of Russell selling sin to sailors. Ship deserters and runaway convicts from Australia composed a substantial part of the poulation, but by the 1820s there where honest tradesmen too.”

Platsen var Nya Zeelands mest betydande europeiska bosättning ända fram till att Auckland och Wellington så småningom växte fram.

Här i närheten stod också de bittraste och hårdaste striderna mellan den maoriska utsprungsbefolkningen och brittiska trupper. I närbelägna Ruapekapeka hade maorihövdingen Hone Heke sin bas och när han helt sonika tog en yxa och högg ner flaggstången där Union Jack vajade 1844 och återigen 1845 ledde detta fram till sista akten i de blodiga motsättningar som kallas Hone Hekes ”War in the North.”

The Treaty of Witiangi hade undertecknats den 6 februari 1840.

   Kustvägen från Russell

Jag undviker riksväg 1 och cyklar i stället den något längre kustvägen . Jag passerar platser som Peroa Bay, Manawora Bay och Assasination Cove, där den franske skepparen Marion du Fresne antagligen slogs ihjäl av maorier 1772, då han utforskade kusten kring Bay of Islands. (Hans besättningen svarade med att utplåna den maoriska bosättningen.)

Vägen karakteriseras av att det är nästan ingen slätåkning. Det är upp eller ner som gäller. Antingen befinner man sig nere i en vik, eller så stirrar man rakt ner i det brusande bråddjupet.

Målet för dagen är ett ställe, en farmstay, som det heter och som kallas ”The Farm”. Jag känner mig rätt sliten när jag kommer fram trots att jag bara cyklat knappt 40 kilometer. Jag blir nästan överkörd av ett gäng på knattrande motorcyklar som kommer dammande in på gården. Och vid ett långbord sitter ett större sällskap och äter, unga och gamla. (Det visar sig senare att det är en grupp med indiskt ursprung från Fidji.)

   Det stora köket på The Farm, Fay tittar mot kameran

Jag konstaterar snart att The Farm är en märklig inrättning. Amerikanske Mike, bor här med fru och ett oräkneligt antal barn och ett barnbarn.

-Vad kan jag stå till tjänst med, säger en ung flicka när jag genomsvettig störtar in i farmens stora kök som befolkas av alla barnen de flesta i tonåren. Jag frågar vem som är ansvarig och att jag bokat ett rum över natten.

-Det är för det mesta jag, säger den unga kvinnan som heter Fay.

Fay är från Hamilton är i 20-årsåldern och är anställd på farmen. Hon berättar att man tar emot skolgrupper, som dels får prova på att rida, paddla kanot och köra motocross!!!

När jag vid middagen senare berättar för Mike att det var ruskigt mycket backar fram till Farmen, säger han:

-Du har fortfarande det värsta kvar.

Jag försöker att inte lyssna utan koncentrerar mig i stället på alla fidji-indierna (männen och pojkarna) som sitter och kollar på rugby i TV-rummet.

Jag går och lägger mig tidigt.

Söndag den 24 mars

Motorcyklisterna är redan igång när jag drar vidare på morgonen. Det är kyligt och det ligger dimma över bergen i söder. Jag är på väg till Whangarei, största staden i Northland med drygt 45.000 inv. Okey, det är en hel del bckar, om än mindre än ja väntat mig, bortsett från backen upp till Helena Bay Hill (!). Den är monstruös! Inte brant men oändligt lång. Antagligen 7-8 km. Får ta den i etapper. Efter drygt 35 kilometer i Hikurangi är jag ute på Riksväg 1. Härifrån är den helt okey med en hyggligt bred vägren. Några smärre backar annars är det mest utför den sista biten in till centrum.

Hamilton är framröstad som landets tråkigaste stad, men för mig är den som Las Vegas jämfört men Whangarai. Jag brukar dra in till bok- och pappershandlare samt sovuenirbutiker för att se vad stan har för motiv på sina vykort. De allra flesta av motiven är på vackra platser i stadens närhet, som kusten vid Tutukaka eller kring Parua Bay eller Bream Bay. Några få är från själva stan; ett motiv från ett helt ointressant centrum, ett från det nationella klock-museet och ett på stadens stolthet, innerhamnen Town Basin, där stora vita segelbåtar guppar som svanar i morgonbrisen. Bilden är tagen i ett rodnande kvällsljus. Det är bländande vackert i solnedgången.

När det är ebb vilar flera av båtarna på sina kölar och ser mest ut som ett gäng fulla sjömän med masterna lutande hit och dit.

På torsdag sticker jag vidare till Waipu. Har bokat rum på Waipu hotel & backpackers fram till söndag.

Vi hörs

/leif

English:

Yet if modern New Zealand has a beginning it is on Russell's slender and gravelly beach.

Russell - the indigenous people called Kororareka in the country they gave the name Aotearoa.
I left Kororareka / Russell as planned on Saturday after two nights at Pukeko Cottage Backpackers, on top of Rickardson Street. (If Dunedin has the world's steepest street is probably Rickardson Street the second.) Is dangerous to ride downhill. Would the brakes stop work I´ll end up in the worst case among the gravestones at the country's first church Christ Church from 1856 and in the best case in the basin.

When archaeologists sometime after the next ice age will dig out New Zealand it is in the areas around Kororareka / Russell in what is called the Bay of Island you will find the origin of the "modern" New Zealand.
In December 1769 James Cook anchored Endavour here, and in the early 1800s many whalers had their base here.
”The debauchery disgusted Charles Darwin and not a few other who saw the ”hell-in-hole of the South Pacific” in its licentious heyday, when there where 20 grog shops along the seafront of Russell selling sin to sailors. Ship deserters and runaway convicts from Australia composed a substantial part of the poulation, but by the 1820s there where honest tradesmen too.”
The place was New Zealand's major European settlement until Auckland and Wellington eventually emerged.

Here also stood the bitterest and fiercest fighting between the Maori people and British troops. In nearby Ruapekapeka had the maori chief Hone Heke his base and when he simply took an ax and chopped down the flagpole where the Union Jack flew in 1844 and again in 1845, this led up to the final act in the bloody conflict known as Hone Heke´s "War in the North."
The Treaty of Witiangi signed February 6, 1840.


I avoid Highway 1 and ride instead of the slightly longer coastal road. I pass places like Peroa Bay, Manawora Bay and Assassination Cove, where the French skipper Marion du Fresne probably was beaten to death by the Maoris in 1772, when he explored the coast around the Bay of Islands. (His crew responded to obliterate the Maori settlement.)
The road is characterized by it's almost no smooth rides. It is up or down. Either you find yourself down in a bay, or staring straight into the roaring abyss.
The goal for the day is a place, a farm stay, as it is called and known as "The Farm". I feel quite worn out when I get there though I just biked almost 40 km. I am nearly run over by a bunch of crackling motorcycles who bursts into the yard. And at one long table sits a large party and have their meal, young and old. (It turns out later that there is a group of Indian origin from Fiji.)
I note soon that The Farm is a remarkable institution. He north american Mike, lives here with his wife and countless children and one grandchild.
-What can I do for you, says a young girl when I sweaty plunges into the farm's large kitchen populated by all the children most in their teens. I ask who is responsible, and says that I´ve booked a room overnight.
-It's mostly me who is in charge, says the young woman named Fay.
Fay is from Hamilton is in her 20s and is employed on the farm. She says that the Farm receives school groups, for riding horses, canoeing or motocross.
When I later is having dinner I tell Mike about all the hills I have to rode to the farm. Then he says:
-You still have the worst to go
I try not to listen but concentrate instead on all Fiji-Indians (men and boys) who sit and watch rugby in the TV room.
I went to bed early.

Sunday, March 24

Motorcyclists are already running when I head on in the morning. It's cold and there is fog over the mountains in the south. I'm heading to Whangarei, the largest city in the North Country with over 45,000 inhabitants. Okay, that's a lot of hills, but less than expected, apart from the hill up to Helena Bay Hill (!). It is monstrous! Not steep but infinitely long. Probably 7-8 km. Will take it in stages. After more than 35 kilometers in Hikurangi, I'm out on the highway 1. From here, it is okay with a decently broad shoulders.

Hamilton is voted as the country's most boring city, but for me it is like Las Vegas compared to Whangarai. I usually pull in at book and paper dealers and souvenir shops to see what photos the town has on their postcards. Most of the pics are on beautiful locations in the city's proximity as the coast of Tutukaka or around Parua Bay or Bream Bay. A few are from the town, a scene from a completely uninteresting center, one of the National Clock Museum, and one of the city's pride, the inner harbor “Town Basin”, where large white yachts bobbing as swans in the morning breeze. The picture was taken in a blushing evening light. It is dazzlingly beautiful at sunset.
When it's low tide resting several of the boats on their keels and looks most like a bunch of drunken sailors with the masts leaning this way and that.

On Thursday I'm going on to Waipu. Have booked rooms at Waipu hotel & backpackers until Sunday.

See you

/ Leif