NEW ZEALAND - The last report

 Mt Albert, Auckland torsdag den 4 april  (English version at the end of page))

OUR NATURE LIES in movement; complete calm is death. 
Pascal, Pensées

Ja, så var det över för den här gången. Sista etappen igår, onsdag, mellan Warkwoth och Auckland blev mer dramatisk är förväntat. Hade räknat med i och för sig tunga 75 kilometer men ändock en rätt bekymmersfri cykling.

Soluppgången så här i inledningen av hösten inträffar först vid halv åttatiden och solen färgade de tunna lätta molnen i öster flammande röda.

Vädret var alltså på bästa humör, trots regnvarning, när jag lämnade vandrarhemmet The Oaks, tog farväl av min vänlige värd Warren och gav mig i kast med trafiktäta ”riksettan” State Highway One!

Redan efter någon mil small det till i bakhjulet. Minuten senare ytterligare det illavarslande ljudet av en sträng som brister. Två ekrar brast alltså inom loppet av ett par minuter. Hjulet började vobbla häftigt och tog i bromsklackarna. Ingen möjlighet att laga detta mitt ”in the middle of nowhere”. Lossade vajern till bakbromsen och slackade så mycket som behövdes för att hjulet skulle gå fritt. (Risken är ju stor att denna försvagning av hjulet skall leda till att fler ekrer brister.) Närmaste plats där det fanns reparationsmöjligheter var badorten Orewa 15-20 km längre fram. Etappen var dessutom extremt backig och cykling uppför belastar ju hjulet mer än vanlig slätåkning. Tog det försiktigt och lyckades ta mig fram till Orewa, där jag strax hittade cykelaffären Bikeme och där Henry Tan strax tog sig an hjulet medan jag gick och fikade.
Mitt emot caféet låg den långa sandstranden öde så när som på några power-walkare som raskt marscherade medan vågorna sakta rullade in mot land.

Henry Tan är ursprungligen från Singapore och är en verklig cykelentusiast. Tillsammans med politiker från bl.a. Auckland satsar de på att göra Orewa till en ”modellstad” för cyklister. Jag kunde emellertid konstatera att man ännu inte kommit så långt I sina ambitioner.

På Henry´s visitkort står det: One less car!

Tack Henry för ett bra jobb!

                          Cykelentusiasten Henry Tan fixar mitt bakhjul

Devonport nästa!

Det återstod 45 kilometer ner till Devonport på norra sidan den havsvik där Auckland ligger i söder. Som sagt mycket backar och ju närmare Davonport jag kom desto mera tätbebyggt blev det. Dom sista milen blev som att cykla i ett tätbebyggt område och svårt att hitta rätt bland alla gator och vägar.

Kvart i fyra gick färjan till Auckland City. Jag språkade med en engelsk dam medan jag väntade. Hon berättade bland annat att hon hade bott i NZ 59 år.

-Och jag kan inte minnas att jag varit med om en så extremt varm och torr sommar, sa hon.

När färjan lade till mitt i Auckland CBD (central business district) i södra änden av pulsådern Queen Street kom det första regnet.

Och jag hade bara att cykla Anzac Ave via Symond Str och New North Rd fram till förorten Mount Albert där Matthew stod i trädgården och pysslade med sina paddle boards och hälsade mig välkommen tillbaka. Resan var slut.

Hur skall man då sammanfatta resan?

Cyklingen.
2100 km. Fler backar än någonsin. Biltrafiken värre än tidigare, stressigare, tätare och allt för många som leker racerförare. Vägarna oftast bra, men det finns ställen man bör undvika. De smala vägarna klarar inte att svälja den dramatiskt ökade bilismen. Det finns ett otal ”inbyggda” flaskhalsar. T.ex är de flesta broarna och viadukterna avsedda fär 1950-talets trafik och är för smala för att två större lastbilar skall kunna mötas. Det är kusligt att på cykel passera dessa. Nigel Rushton säger bl.a. i sin utmärkta och högst andvändbara bok Pedaller´s Paradise att man bör undvika SH1 norr om Auckland. Jag kan bara hålla med även om det den första biten blivit något bättre sen man öppnat motorvägen upp till Orewa. Jag har tidigare skrivit om själva vägbeläggningen. Här i NZ består den ofta av grovt krossat grus som hålls samman av asfalt. Hög friktion och knaggligt och, som nyzeeländarna säger, ”it eats tyres.”

Under tiden jag har varit här har 4-5 cyklister omkommit i trafiken. Ofta påkörda av lastbilar eller långtradare. Det är mycket för ett land som är så glest befolkat. 35% av befolkningen på drygt 4,5 milj.inv. bor i Auckland och endast en miljon på Sydön.)

Att cykla i Nya Zeeland kräver alltså att man noggrant planerar sin cykling och företrädesvis väljer ”backroads” det detta är möjligt.

Övrigt.

Bosse Harringer skriver i en kommentar på bloggen: Hörde att Aukland är Logan Campbells stad. Med staty och museum. Konstigt att hedra en kille som ville finansiera sitt deltagande i taekwondo i London-OS genom att köpa en bordell i Aukland. Men han behövde väl träna.

Det är riktigt som Bosse skriver. Logan Campbell har tävlat framgångsrikt i Taekwondo. Han kvalificerade sig för olympiskt deltagande i Beijing 2008 genom att vinna oceaniamästerskapen och en hel del asiatiska tävlingar. Strax före olympiaden bröt han armen, men ställde upp och förlorade redan inledningsmatchen.

För att finansiera förberedelserna inför olympiaden i London öppnade Cambell en s.k. "gentleman's club" d.v.s. en bordell och en eskortverksamhet här i Auckland.

Även i London OS fick han stryk redan i första matchen mot en gosse från Ukraina.

Så kan det gå!

Det är intressant att det i övrigt så pryda Nya Zeeland, där man på TV inför varje program varnar från allt från ”hårt språk” till ”öppen sexualitet” har en så liberal sexuallagstiftning. NZ är antagligen det mest liberala landet i världen när det gäller prostitution Att driva bordell och leva på intäkterna från någon annans prostitution är alltså fullt lagligt i Nya Zeeland.

 Eller som wikipedia uttrycker det: Nya Zeeland prostitutionslagstiftning är nu en av de mest liberala i världen.

Press och TV rapporterar regelbundet om problem med gatuprostitution i Aucklands södra förorter. Bl.a. ser man det som ett problem att en så stor del av de prostituerade flickorna är underåriga! Man försöker lagstifta bort problemet, men lokalt ansvariga menar att det man gör är fullkomligt verkningslöst.

Annars är Nya Zeeland som de allra flesta länderna i den sk västvärlden. Dvs när det regnar i USA fäller man upp paraplyerna i Auckland, eller som min estniske vän i Tongariro sa:

-Det är som ett USA i miniatyr.

Med ett undantag! 1984 blev USAs president Ronald Reagan helförbannad; NZ premiärminister David Lange (Labour) förbjöd då nämligen amerikanska krigsfartyg att anlöpa nyzeeländsk hamn eftersom det medförde atomvapen och Lange förklarade NZ som en kärnvapenfri zon. Det ledde till att NZ 1986 åkte käpprätt ut ur Stillahavspakten (ANZUS) mellan Australien, Nya Zeeland och USA.

Nu skall cykeln packas och förberedelser vidtas för att dra till Sydney på måndag.

Vi hörs därifrån så småningom.

Hälsningar

/Leif

English version:

Mt Albert, Auckland, Thursday the 4 of April

OUR NATURE LIES in movement; complete calm is death.
Pascal, Pensées 

That was it!

The final stage yesterday between Warkwoth and Auckland became more dramatic than I´d expected. Had expected some heavy 75 km but still a true worry-free cycling.
The Sun rises in the beginning of autumn first at half eight o'clock and this mornings sun colored the thin light clouds in the east flaming red.
Weather was therefore in the best mood, despite rain warning, when I left the hostel The Oaks, said goodbye to my kindly host Warren and and threw me out onto congested State Highway One!

After about 10 kilometers I heard an omimous sound from the rear wheel. Minute later further the ominous sound of a string that bursts. Two spokes that bursts in a few minutes! The wheel began to wobble violently and stuck between the brake blocks. No opportunity to get it fixed where I was "in the middle of nowhere". I disconnected the cable to the rear brake and slack as much as necessary so the wheel should go free. (The great risk when your wheel got weakening by losing spokes will result in more spokes deficiencies.) Nearest place where there was to get it repaird was the resort of Orewa 15-20 km further on. The stage was also extremely hilly and cycling up the hills burden the wheel more than a regular smooth ride. I rode gently and managed to get to Orewa, where I soon found the bike shop Bikeme where Henry Tan just took on repairing the wheel while I went and had a coffee at a nearaby coffee shop. Opposite the cafe was the long sandy beach almost deserted except for some power-walkers as briskly marched while waves slowly rolled towards land.
Henry Tan is originally from Singapore and is a true bike enthusiast. Along with politicians in Auckland he is focusing on making Orewa to a "model city" for cyclists. I could however say that they has not yet come so far with their ambition.
On Henry's business card reads: One less car!
Thanks Henry for a good job!

There remained 45 km down to Devonport, the little city on the north side of the bay where Auckland is located in the south. As I said there was a lot of hills and slopes and as closer to Devonport I came as more densely it became. The last mile was like riding a bike in an urban area and hard to find your way through all the streets and lanes.

A quarter to four left the ferry to Auckland City. I talked with an English lady while I waited. She said, among other things, that she had lived in NZ 59 years.

-And I can not remember that I have been through an extremely hot and dry summer, she said.

When the ferry landed in the middle of Auckland CBD in the southern end of the artery Queen Street came the first rain.

And I just had to ride Anzac Ave via Symond Str and New North Rd to the suburb Mount Albert where Matthew was standing in the garden and pottering with his paddle boards. He welcomed me back. My trip was over.

How to summarize the trip?
The Cycling.

2100 km. More steep hills and slopes than ever. Car traffic is worse than before, more stressful, more frequent, and too many who plays racing drivers. The roads are mostly good, but there are places you should avoid. The narrow roads are unable to swallow the dramatically increased motoring. There are a multitude of "built-in" bottlenecks. For example, most of the bridges and viaducts intended for 1950s traffic and is too narrow for two large trucks to be able to meet. It's weird that on a bike pass them.

Nigel Rushton says such in his excellent book, and a most useful Pedaller's Paradise, to avoid the SH1 north of Auckland. I can only agree even if the first part has become better since the opening of the motorway up to Orewa. I have previously written about the road surface. Here in NZ it often consists of coarse crushed sharp gravel held together by the asphalt. It gives high friction and a bumby ride and as the newzeelanders says, "it eats tires."
During the time I have been here 4-5 cyclists has got killed in traffic. Often hit by trucks. That´s a lot for a country that is so sparsely populated. 35% of the population of over 4.5 milj.inv. live in Auckland and only a million altogether on the South Island.)
Cycling in New Zealand requires that you carefully plan your cycling and preferably choose the "back roads" where that´s possible.

Miscellaneous.
Bosse Harringer writes in a comment on the blog: "Heard that Aukland is Logan Campbell´s hometown. With his statue and museum. Strange to honor a guy who wanted to fund his participation in taekwondo in the London Olympics by purchasing a brothel in Aukland. But he probably needed a good work-out."

It is true that Bosse writes. Logan Campbell has competed successfully in Taekwondo. He qualified for the Olympic participation in Beijing in 2008 by winning the Championship of Oceania and a lot of Asian competitions. Just before the Olympics, he broke his arm, but stood up but already lost the opening match.
To finance the preparations for the Olympics in London he opened a "Gentleman's club," ie a brothel and an escort agency here in Auckland.

Even the London Olympics, he was lost in the very first match against a boy from Ukraine.


It is interesting that in otherwise very moral New Zealand, where TV for each program warns from everything from "hard language" to "open sexuality" has such liberal sex laws. NZ is probably the most liberal country in the world when it comes to running a brothel and living on the proceeds of someone else's prostitution is thus perfectly legal in New Zealand.
Or as Wikipedia puts it: New Zealand prostitution laws are now one of the most liberal in the world.
Press and TV reports regularly on problems with street prostitution in Auckland southern suburbs. Eg it is seen as a problem that so many of the girls prostitutes are minors! Authorities try to legislate away the problem, but local leaders say that what they try to do is completely ineffective.

But New Zealand is as most countries in the so-called Western world. That is, when it rains in the U.S. they shed up their umbrellas in Auckland, or as my Estonian friend in Tongariro said:
-It's like a miniature United States.
With one exception! 1984, U.S. President Ronald Reagan became totally pissed off , NZ Prime Minister David Lange (Labour) then banned namely U.S. warships from entering New Zealand ports because they carried nuclear weapons and Lange explained NZ as a nucleur free zone. This resulted in the 1986 NZ was kicked stright out of the Pacific Alliance (ANZUS) between Australia, New Zealand and the United States.

Now the bike has to be packed and preparations are will be made to get to Sydney on Monday.

/Leif