MAJORNAS BIBLIOTEK EN REGNIG TORSDAG

TACK!
Tack alla ni som kom till mitt  föredrag om långfärdscykling i kväll på Majornas Bibliotek, alla ni som trotsat det eländiga vädret. Och tack Anna och Lena för att jag fick komma!

Jag pratar inte ofta inför publik men ett bestående minne brukar vara att man helt eller delvis glömt vad man snackat om, var det röda tråden tog vägen. Var man däremot klart erinrar sig efteråt är det man glömde säga. Men.......  tack för att ni kom!

Om ni backar här på bloggen kommer ni så småningom fram till till mina senaste cykelresor;  Nya Zealand och Australien. Det är ju så bloggar fungerar - omvänd kronologi alltså.

¡Hasta luego!


PS. Vill passa på tillfället att önska bloggens läsare välkomna till min pågående fotoutställning av Kuba-bilder på Café Nina, som ligger vid Sjöfartsmuseet vid Stigbergstorget. DS.

KUBARAPPORT 2 / CUBA REPORT 2

Matanzas 20 februario 2014

Rationellt effektiv inte Kubas bästa gren!

Gatorna här i Matanzas fick efter revolutionen nummer i stället för de spanska namn de hade tidigare. Velarde blev Calle 73 och parallellgatorna Salamanca och Daoiz blev Calle 75 resp. Calle 71. Tvärgatorna intill där jag bor på Velarde heter numera Calle 298 och 300, medan folk här i stadsdelen Simson bara säger Dos de Mayo och America för de båda tvärgatorna och ingen jag känner i använder sig av annat än de gamla namnen.

Så varför då byta?

Orsaken till bytet kan ju tänkas vara att någon nitisk tjänsteman som ville visa att han/hon sannerligen tänkte rationellt. Men att organisera sin värld rationellt är förvisso inte Kubas bästa gren. Såväl Matanzas som andra delar av landet jag besökt verkar inte vara en direkt konsekvens av rationellt tänkande. T.ex. varuhuset Variedades i  Matanzas på Calle 63, tidigare Calle Medio och stadens kommersiella centrum, är ett lysande exempel på denna brist på rationalitet.

För att över huvud taget få komma in på det lilla enplans-varuhuset måste man lämna väskor och kassar i en väskinlämning. Det bildas då långa köer eftersom förvaringsfacken inte täcker efterfrågan. Problemet är då att kön till väskinlämningen hamnar mitt för entrén varför det uppstår stora svårigheter att över huvud taget komma in i varuhuset.

Likadant när man firade Alla Hjärtans dag den 14 februari. För att möta den ökande tillströmningen av kunder hade man placerat en av kassorna på ett sådant sätt att de många som stod i kö för att betala effektivt blockerade för de som ville in i den matvaruavdelning kassan tjänade.

Men som någon sa: Detta är Kuba! Man får ta det onda (irrationella) med det goda!

Och summerar man överväger trots allt det goda, trots den meningslösa numreringen av gatorna i Matanzas.

(Förresten så stängde myndigheterna samtliga privata klädbutiker på Calle Medio för en tid sedan. Flera av ägarna hade besökt andra länder och fört in klädvaror därifrån. Enligt de regler som gäller för den privata handeln får man bara sälja produkter tillverkade i Kuba.)

Béisbol eller brännboll för korpulenta.

(Jag sticker antagligen ut hakan när jag nu skildrar nationalsporten här på Kuba som brännboll för överviktiga.)

Någon har sagt att England hellre förlorar ett krig än en landskamp i fotboll. Detsamma kan man säga om Kuba och om baseball, eller béisbol, som dom säger här. Béisbol är inte bara en lagsport, det är i högsta grad en passion och varje gång Kuba möter en annan nation står nationens heder på spel. ”Béisbol har en plats i varje kubanskt hjärta”, säger Ulises som är matanzero och inbiten béisbolfan.

Kuba har erövrat världsmästerskapet ett stort antal gånger även om det är Japan som är regerande mästare, om jag minns rätt. Dessutom lär Fidel, antagligen i en stund av bitterhet, ha sagt att ”ska man se bra kubansk béisbol, får man åka till USA.”

(Många kubanska toppspelare har lockats av feta dollarkontrakt till USA.)

Ett av det mera omedelbara resultaten av den stora Latinamerikanska-karibiska konferensen CELAC som hölls i Havanna för en tid sedan var att Cuba åter erbjöds delta i den Karibiska cupen för klubblag. För första gången sedan 1957!

Det var stort på Kuba. Det nationella mästarlaget ”Azcauceros” från Villa Clara hade slagit ut krokodilerna ”El Cocodrillos” från Matanzas med minsta möjliga marginal i en kvalificeringsmatch och skulle nu få äran representera landet i detta världsmästerskap för klubblag. De skulle i en serie under ett par veckor möta de bästa lagen från Venezuela, Puerto Rico, Mexico och Dominikanska Republiken; samtliga professionella toppteam. Tävlingarna hölls på venezuelanska ön Isla Margarita och kubanerna klängde kring TV-apparaterna för att följa ”sitt” lags öden.

Det gick inte bra! Sockergubbarna från Villa Clara kom sist.

Jag följde det hela med ett halvt öga på TV, men eftersom bostäder på Kuba är ganska lyhörda kunde jag av grannarnas reaktion avgöra hur matcherna utvecklades.

Jag tycker inte béisbol är särskilt upphetsande. Betydligt överreklamerad, som jag ser det. Halvfeta gossar som spelar ”brännboll.”  (T.o.m en match mellan ett gäng amatörer i Azaleadalen i Slottskogen i Göteborg kan vara mer dramatisk,)

Som de flesta vet går det ut på att innelagets skickar fram en gubbe, en bateador, en slagman medan resten av laget hänger i båset och lojt tittar på och tuggar tuggummi och hoppas deras man träffar bollen som kastas av en lanzeador, en pitcher eller kastare. Farten brukar röra sig om 120-130 km/tim och bateadoren träffar sällan. Han får tre chanser på sig att träffa, annars bort med honom. Samma sak om han mot all förmodan träffar bollen och någon av utelagets gubbar tar lyra. Till sin hjälp har dessa en märkligt konstruerad läderhandske som är formad som en strut. När tre gubbar är avverkade byter lagen sida. Detta gör man nio gånger och matcherna slutar inte sällan med ganska låga poäng. Man har i vartdera laget i bästa fall lyckats får runt ett knappt handfull gubbar.

Det är inte som i fotboll – kamp man mot man.

”Det är snäppet mer fight än i kricket, “ som en hockeyfrälst kanadensare uttryckte det.

Men häromdagen ledde en returmatch mellan sockergänget från Villa Clara och Matanzaskrokodilerna på Matanzas hemmaplan, Victoria de Girón, till kanske årtiondets skandal!!!

Cocodrillos ledde med 4-3 när man var inne i sjunde eller åttonde inningen. Matchen var alltså i slutfasen och Villa Clara var utelag och deras kastare eller lanzador var lagets kanske bäste Freddy Asiel Alvarez.

Matanzas hade spelat bra och haft en hel del folk på baserna på väg att runda och ta poäng, men Alvarez hade räddat sockerlaget från en generande stor förlust. Men så började det gå snett. Det händer förvisso att bollar kan hamna både snett och vint och träffar den väntande bateadoren. Men det är oftast av misstag och leder till att bateadoren får gå och ställa sig på första basen, som om han träffat bollen framgångsrikt. Därför har slagmännen, bateadorerna, en skyddande hjälm med kraftiga öronskydd, skydd för den armbåge som är riktad mot kastaren och dessutom ett skydd på foten/vristen. För att den kastade bollen skall vara godkänd skall den hålla sig inom ett visst litet område både i höjd och bredd. Detta kollar en domare som står bakom bollmottagaren the catcher.

Men plötsligt börjar den annars så säkre Alvarez sprida bollarna helt okontrollerat. Första krokodilbateadoren fick en boll i huvudet. Okey, sa man allmänt, sånt händer. Näste man fick därefter en boll rakt i veka livet och föll omkull. Och inte nog med detta en tredje slagman fick ytterligare en boll 1 ca 120 km/tim någonstans uppe vid axeln.

Men nu tog det eld i krokodilerna som stod i båset och tuggade tuggummi. Samtliga rusar ut med siktet inställt på Alvarez, en vevade runt med ett slagträ i huvudhöjd. Det blev ett allmänt slagsmål och totalt kaos, innan det efter hand lugnade ner sig.

Jag såg matchen, och blev för allt i världen något överraskad. Men är fostrad med övergreppen inom ishockey trodde jag inte att detta lilla intermezzo skulle resultera i annat än att matchen fortsatte, när det väl lugnat ner sig, vilket den också gjorde men då med en ny lanzador.

Matanzas krokodiler vann med 4-3.

Nästa dag på nyheterna hör jag det kända nyhetsankaret Rafael Serrano (som är känd för sin mustasch, som är stor som en piassavakvast) som en av huvudnyheterna berätta att det kubanska béisbol-förbundet, Dirección Nacional de Béisbol utfärdat deciplinära åtgärder i fyra punkter med anledning av det inträffade. Rafael säger högtidligt och djupt allvarligt:

La Dirección Nacional de Béisbol, después de evaluar el lamentable incicente ocurrido en el partido effecuado el passado lunes 17 de februero entre los equipos de Villa Clara y Matanzas…

Med anledning av det som hände i matchen mellan…..  vill Kubas Nationella Baseball Förbund utfärda följande disciplinära åtgärder…. Och så läser han upp fyra punkter, som innebär att lanzadoren Alvarez stängs av under ett år för osportslig attityd och som i egenskap av spelare i landslaget också brustit i sitt ansvar att vara ett föredöme för barn och unga människor samt folk i allmänhet.

Dessutom suspenderas domaren Osvaldo Lazo som huvudansvarig för det inträffade genom att inte i tid stävja det inträffade genom att strikt tillämpa reglerna.

Matanzas-spelaren Demis Valdes Galárraga (antagligen gubben som svingade slagträt) får under ett år inte deltaga i några sportaktiviteter arrangerade av INDER (the National Instiute for Sport and Recreation) för brott mot de principer som gäller för kubansk sport och att han för att få komma tillbaka  under suspenderingstiden visar en bättre sportslig attityd. Dessutom tilldelas de båda lagens tekniska ledare en reprimand.

En gubbe fick sy 28 stygn på kinden, säger Ulises och verkar säker på sin sak. Medan Yanet på Salamanca säger att man fick sy 34 stygn och att det drabbade en av spelarna i Villa Clara och orsakades av killen med slagträet.

Ja, det kan alltså gå hett till här i Matanzas.

Tacka vet jag cricket. Där gör kaptenerna först upp vid vilken tid man skall dricka te! Dessutom är spelarna tvungna att fånga bollen med bara händerna.

Sedan vi sist hördes av från Cienfuegos, har jag dels återvänt till vännerna i Matanzas och dessutom hunnit avverka en knapp vecka i turistreservatet Varadero. Dessvärre är tillgången till Internet om än sämre i turisternas Varadero än många andra platser på Kuba, vilket innebar att jag inte hade varken tid eller lust att köa för att få igenom en rapport till bloggen.

Återvänder på måndag den 24 till Havanna och förbereder mig för hemresan den 2:e mars.

Men vi hörs alla gånger innan dess.

Hasta Luego

/leif

CUBA REPORT visumproblem

Cienfuegos 30 januari

Hola

Solen stod redan högt på himlen när jag vek av in på Avenida 46, som före revolutionen hette Calle de la Mar. Klockan var bara strax över nio på morgonen och jag var på väg att förlänga mitt visum med ytterligare en månad utöver den månad man får redan vid inresan. Vis av tidigare erfarenhet var jag klädd i skjorta, långbyxor och korrekta skor. Det går nämligen inte för sig att komma i kortbrallor och sandaler till kontoret för immigrationsfrågor. Jag har alltså vid ett tidigare tillfälle blivit avvisad på grund av opassande klädsel. Den gången cyklade jag runt på Kuba och hade faktiskt inga långa byxor, utan fick låna ett par av min vän Omar, som är bara hälften så stor som jag.

Jag var alltså väl förberedd när jag drog vidare utefter strandpromenaden längs Avenida 46. Större delen här är en gigantisk illaluktande soptipp. Förutom den vanliga typen av sopor låg ett par kompletta bukinnehåll och guppade i vågorna några meter ifrån varandra. Antagligen kom de från några illegalt slaktade grisar i närheten.

Immigrationskontoret är inhyst i det gamla tullhuset som sedan jag var här sist har målats i en käck marinblå kulör. Jag är framme redan 09.07 och väntrummet är redan fullt av köande. En tidigare kallfront, som gett nattemperaturer kring 17-18 grader, har ersatts av en varmfront och det är tryckande hett i det lilla väntrummet. Där finns två takfläktar. Båda står still! Det luktar svett och förväntan, ty många av de som köar ska beställa pass. Kubaner har sedan knappt ett år rätt att resa ut från landet och besöka andra länder utan att mista sina medborgerliga rättigheter eller tillgångar de har i landet. (Den stora svårigheten tycks framför allt vara att få visum till andra länder, särskilt Europa!!!)

Det är inte många tjänstemän, i det här fallet kvinnor, som är i tjänst. Dom är tre och verkar rejält underbemannade där de sitter i små bås klädda i olivgröna uniformer.

Vi är få utlänningar som väntar på att få våra visum förlängda, så redan efter cirka 40 minuter kallas jag och en italienare in till en av tjänstekvinnorna.

Nu visar det sig emellertid att jag inte har med det speciella Utlandsresekort som gäller för Kuba. Alla som är försäkrade kan få ett Utlandsresekort att ha med som en bekräftelse på att man är försäkrad. Det gäller som regel i alla länder, utom just Kuba. Det hade jag helt glömt bort. Tjänstemannen, kvinnan, rafsade snabbt ihop alla mina papper och sa (på spanska) att hon inte kunde utfärda något förlängt visum!!!

Där stod jag nu med mina noggranna förberedelser och händerna fulla av olika papper, men inget visum. Vad göra? Jag satte mig på en bänk i skuggan under ett träd.

Strax senare kom italienaren ut och tipsade mig om Esen – Seguros Nationales, ett statligt kubanskt försäkringsbolag, som jag förstod det. Dom skulle kanske kunna hjälpa mig. Deras kontor låg på andra sidan stan. I skjorta och långbyxor och med svetten rinnande travade jag iväg mot Seguros Nationales. Klockan var redan över tio, så vitsen med att vara på immigration så tidigt som möjligt för att inte hamna i ändlösa köer hade redan gått om intet.

På vägen dit oroade jag mig för att jag försatt mig i en närmast hopplös situation. Jag funderade på om jag skulle behöva ringa till mitt försäkringsbolag i Sverige och få dem att skicka ett korrekt försäkringsintyg. Hur länge skulle jag bli hängande i försäkringsbolagets växel?

-Du får nu sex alternativ. Om du vill anmäla bilskada, tryck ett…etc, etc Avsluta med stjärna! Slå nu in ditt personnummer, tio siffror…

Jag insåg att det inte skulle vara en bra lösning.

Kanske kunde jag lösa en försäkring hos det kubanska bolaget, och vad skulle det i så fall kosta för en månad?

Huvudet var fullt av lika olika som osannolika lösningar. Jag satt helt enkelt i klistret. Och därtill solen och hettan och svetten och klädd i skjorta och långbyxor. Kunde det bli värre? Kunde jag bli till och med hemskickad?

Seguros Nationales kontor ligger på Avenida 64, som också kallas Calzada och brukar under helgerna förvandlas till en gigantisk marknad. Kontoret låg i skuggan av några stora träd och receptionen var liten som en busskur. En rund medelålders kvinna med ett brett leende tog emot och jag försökte förklara mitt ärende på knagglig spanska medan hon slog på receptionen bångstyriga fläkt.

-Momentito por favor, eller nåt liknande sa hon och försvann med mina papper.

Tio minuter senare återkom hon och hade kompletterat min pappershög med ytterligare ett papper.

-Visa det här för tjänstemannen på immigration, så är saken klar, eller något i den stilen sa hon så som jag tolkade det.

-No problemas, tillade hon och log med hela ansiktet.

Krångligare än så var det alltså inte och på pappret står det:

Por este medio certificamos que Leif Ryding tiene un seguro de vida Suecia con vigencia durante el periodo de estancia en Cuba. Sin otro asunto que tratr, le saluda och därunder kvinnans underskrift.

Simsalabim.

Full fart genom folktäta gator under en brännande sol tillbaka till immigration. Vid det här laget var både skjortan och byxorna klistrade på kroppen och blöta av svett.

Klockan var knappt elva när jag tog plats bland de köande. En halvtimma senare var förlängningen av mitt visum ett faktum.

Lättad med svettig drog jag tillbaka utefter Avenida 46 som tidigare hette Calle de la Mar. Tarmarna låg fortfarande och guppade i de små vågorna som en omärklig bris drog upp. Ute i Cienfuegos-bukten på några träpollare från en tidigare nu icke existerande brygga satt några pelikaner och torkade vingarna och putsade sig. På en av pålarna satt en äldre man med metspö. Han var klädd i en kortärmad ljus skjorta och långbyxor och svarta skor. Han var inte våt på byxbenen och jag funderade en del på hur han kommit ut från stranden cirka tio meter och klättrat upp på träpollaren utan att bli våt.

Hasta luego

leif

CUBA REPORT el traffico

Trinidad den 28 januari

 

Ytligt betraktat förefaller det ”nya” i hög grad handla om att hålla liv i det gamla. Det kan antingen gäller mer eller mindre fallfärdiga monumentala f.d. bankkontor på Calle Obispo eller O´Reilly eller att bara hålla liv i och pimpa upp en Cheva 56 eller en skamfilad tidigare pastellblå sovjetbyggd Lada.

Det finns antagligen lika många bilmekaniker som det finns bilar på Kuba. Överallt ligger folk och krälar under plåtschabrak eller har grävt ner sig till armbågarna under motorhuven på en Oldsmobil 53.

Många bilägare tillbringar sannolikt mer tid under sin bil eller under motorhuven än bakom ratten.

Det har för övrigt varit ett förskräckligt liv sedan regeringen för en tid sedan öppnade för köp av bilar. Raul och hans grabbar har svävat på målet beträffande priserna vilket lett till giftiga kommentarer från tidningarnas ledarkrönikörer.

Trots detta ringlar ön lång utanför kontoret för fordonsregistrering i La Juanita i Cienfuegos. De som för några år sedan köade för att köpa mobiltelefoner gör nu detsamma för att köpa bil. Till och med min gode vän Omar hade långt framskridna planer på att köpa bil, eftersom han lyckats spara ihop en del pengar efter att ha jobbat utomlands ett par år. Det visade sig emellertid bli lite för dyrt och dessutom saknade han körkort. Det slutade med att han häromdagen köpte en splitter ny japansk el-skoter. Pris drygt 2000 cuc.

                                                         Omar och hans nya el-bike!

Annars är det som vanligt djungelns lag som gäller i trafiken. Fotgängarna befinner sig längst ner i hackordningen och det gäller sannerligen att se upp. Bilisterna agerar arrogant och kör onödigt fort och provocerande nära. Det är särskilt besvärande här i Trinidad där ”trottoarerna” är drygt halvmeterbreda och inte alltid breda nog för två gående att mötas. De karakteristiska kullerstensgatorna, som ger fötternas muskulatur fullt jobb, är en gång byggda för hästar och hästdragna ekipage.

Här skulle ”trängselskatt” göra susen och dessutom luften lätt att andas.

(I Trinidads yttre omgivningar är det faktiskt så att det än så länge är mer hästskit än bolmande avgaser på gatorna.)

När ni läser detta är jag antagligen tillbaka i Cienfuegos. Nästa rapport kommer därför antagligen därifrån. Till dess

Hasta luego

FANTASTISKA TRINIDAD

Trinidad lördagen den 25 januari klockan 18.00

Temperatur 26 grader.

-Det är ljuset, belysningen som är skillnaden, brukar jag svara när någon frågar hur man ser skillnad på en ”kubansk” restaurang där man betalar med cubansk peso och ett turisthak där det är den konvertibla valutan cuc som gäller. (1 cuc = $1.)

Ty förutom en stor skillnad i pris (förvisso också i kvalitet) har de ”kubanska” restaurangerna som regel mysfaktor noll, zero, nada!!! Rätt robust inredda är de oftast upplysta med ett lysrör högt under takåsarna. Ett trist blekt ofta svagt ljus. Jag brukar emellertid rekommendera turister jag möter att besöka en kubansk pesorestaurang.

Professor Humberto och jag besöker då och då Mi Casita i östra delen av Matanzas. Vi äter soppa (ofta sopa frijoles negro) någon enkel kötträtt (slakteriet ligger tvärs över gatan) och potre, dessert bestående av lite ost och Guavamarmelad. För oss båda går det på omkring 75 kubanska pesos = $3

.

Befinner mig sedan ett par dagar i Trinidad, som ju fyller 500 år i år vilket firades under karnevalliknande förhållanden för en tid sedan. Sedan jag var här sist har hela stan fått ett nytt lager färg och antalet restauranger mer än fördubblats. Det gäller också krims-krams-butikerna med sitt enahanda utbud. Men icke desto mindre - Trinidad är en fantastisk plats! Kvällarna uppe vid Casa de la Musica är, trots massor av turister, helt magiska och att se unga kubanska par dansa salsa till ett kubanskt storband är en enastående upplevelse. Ja, det är svårt att inte tycka om Trinidad.

 Stannar antagligen här fram till början av nästa vecka, då jag av allt att döma återvänder till Omar Alfonso och hans familj i stadsdelen La Juanita öster om Cienfuegos centrum.

Innan jag tog bussen hit till Trinidad, gjorde jag ett kort besök i stadsdelen Pastorita i norra delen av Cienfuegos. På uppdrag av några svenska vänner var jag där och lämnade julklappar och brev till en familj.

”Pastorita” är f.ö. Kubas motsvarighet till det svenska ”miljonprogrammet”. Stadsdelar som efter revolutionen växte upp i olika städer runt om i landet och som fick namn efter den kvinna Pastorita som var ansvarig i regeringen.

Elementhusbyggen som numera befinner sig i ett tilltagande sönderfall och bär på alla förortens signum. Pastoritaområdet i Cienfuegos består av fyra eller fem höghusbyggnader och är förvisso inte någon segerkandidat i stadsplanering. Området gränsar till Universitetet och som alltid är inte byggnadernas trista utsida signifikativa för hur folk har ordnat det i sina lägenheter.

Det påminner mig lite om en sketch av Carl-Gustav Lindstedt, där han stiger in i en risig redskapsvagn och väl inne imponeras man av en enastående lyx. Skillnaderna mellan utsida och insida på kåkarna här på Kuba är kanske inte lika dramatiska men ändå ofta överraskande stora.

Ja, sedan broder Raul Castro och den kubanska regeringen tog beslut om att de som bebodde lägenheter och hus också skulle äga dem, fejas och målas det som aldrig förr på Kuba.

Klockan är nu sex på kvällen och jag drar till Mimis restaurang på calle Guiterres och käkar camarones enchillada!!!

Hasta Luego